« Lampdiffusorn | Main | Spindlar i höstmörkret »
måndag
jan122015

Vidvinkelmakro


Raggbock (Tragosoma depsarium) i egen utvecklingsbiotop på en död liggande tall. Nikon 600D, Sigma 24mm/1.8 Macro, blixt Meike MK-300 med diffusor. ISO200, f22, 1/30s. Foto: Stanislav SnällMakrofotografering ger oss möjligheten att se små saker och detaljer som vi normalt inte kan uppfatta med våra ögon. De små strukturerna, de fantastiska formerna och färgskiftningar fascinerar oss. Ett makroobjektiv är ett utmärkt verktyg att ta sig in i denna värld. Men möjligheten att se saker i så stor förstoring sker på bekostnad av kort skärpedjup och man förlorar kopplingen mellan det fotograferade motivet och omgivningen. Det sammanhang som kan berätta något om motivet och dess förhållande till miljön runt om kan gå förlorat. Den höga förstoringsgraden begränsar skärpedjupet och därmed blir bakgrund och omgivning otydlig eller försvinner helt i oskarpa och suddiga bakgrunder. Vanligtvis är det dessa suddiga s.k. ”bokeh-bakgrunder” just det som makrofotografer eftertraktar och försöker skapa för att ”lyfta fram” motiv mot en oskarp bakgrund.

Men ibland vill man berätta något annat med en bild än att enbart visa motivets alla minsta detaljer och strukturer. Speciellt om man fotograferar insekter eller andra små naturobjekt kan det finnas anledning att även visa miljöer där insekter eller andra organismer lever. Om man vill ta en bild med både motiv och dess omgivning, måste man ta till ett annat verktyg än klassiska makroobjektiv. Man behöver ha ett objektiv med kortare brännvidd och vidare betraktningsvinkel och samtidigt komma så nära motivet att förstoringsgraden blir tillräckligt hög. Den vida bildvinkeln gör att vi får ett stort bakgrundssynfält och på så sätt låter det oss placera ett motiv, som raggbocken här ovanför, i sin miljö. Eftersom vi ser mer av bakgrunden upplever vi det gärna som att skärpedjupet är större. I själva verket är "skärpedjup" ett komplicerat begrepp och tekniskt sett påverkas det inte av brännvidden, åtminstone inte vid korta fokuseringsavstånd. Men vi kan gott lämna det teoretiska åt sidan tillsvidare för ett ögonblick. Att skärpedjupet upplevs som större vid kortare brännvidder torde vara minst lika viktigt.

Voigtländer 20mm/f3.5 Color-Skopar, ett objektiv som passar utmärkt till vidvinkelmakro. Fina optiska egenskaper och liten storlek gör den till en av favoriter. Bilden är tagen med Nikon D600, mellanring 11mm, Nikkor 20mm/f3.5, blixt Meike MK-300 med diffusor (-2EV). ISO 200, f11, 1/30s. Foto: Stanislav Snäll 

Lämpliga objektiv för vidvinkelmakro kan sägas vara de som har en brännvidd från 15 mm till 35 mm (eller motsvarande för kameror med sensorer som är mindre än APS-storlek). Även vidvinkelzoomar som man ofta köper som kitobjektiv tillsammans med en systemkamera kan vara användbara för detta ändamål (se bilaga 1). Ju kortare brännvidd desto mer av omgivningen kommer med och desto tydligare avbildas bakgrunden. För att få tillräcklig förstoringsgrad med ett vidvinkelobjektiv behöver man komma mycket nära sitt motiv. Vissa vidvinkelobjektiv är konstruerade för att ha extra kort närgräns, som till exempel Sigma 24mm f1.8 Macro, men även dessa behöver kompletteras med en mellanring för att förstoringsgraden ska bli tillräckligt hög för avbildning av insekter och andra små motiv. Mellanringen hjälper oss fokusera närmare för att på så sätt öka förstoringsgraden. När vi nu pratar om vidvinkelmakro så menar vi bilder som är tagna med objektiv som sitter på kamera åt ”rätt håll” och inte bakvänt objektiv som används för att få hög förstoringsgrad och som man har oftast monterat på en makrobälg.

En gräshoppa som skulle kunna förtjäna ett svensk namn i stil med "puckelgräshoppa". Sydafrika, Kruger NP. Nikon D600, mellanring 11mm, Sigma 24mm/f1.8 Macro, blixt Meike MK-300 med diffusor. ISO 200, f13, 1/40s. Foto: Stanislav Snäll

Sovande humla i en blomsterrabatt. Bilden är tagen mitt i natten på Djurgården i Stockholm. Reflexljus i bakgrunden kommer från gatubelysning och trafiken. Nikon D600, mellanring 11mm, Nikkor 20mm/f3.5, blixt Meike Mk-300 med diffusor. ISO 2000, f16, 1/10s. Foto: Stanislav Snäll

Några mellanringar som är lämpliga till vidvinkelmakro, 12, 11 och 5,8mm (alla med Nikonfattning).

Mellanringar för användning med vidvinkelobjektiv eller vidvinkelzoom ska vara korta, i storleksordningen 5–20 mm. Ju kortare brännvidd desto "känsligare" kan man säga att objektivet blir för ökat utdrag och det gäller både förstoringsgrad och arbetsavstånd. Med vidvinkliga objektiv krymper arbetsavståndet alltså mycket raskt, med ökat utdrag från sensorn. Faktum är att arbetsavståndet snabbt blir noll, eller till och med negativt – dvs fokusplanet hamnar någonstans inuti objektivet – vilket förstås är obrukbart. Tyvärr går det inte att förutse hur mycket utdrag ett objektiv "tål". Förutom brännvidd beror det nämligen på hur det är konstruerat, så man får helt enkelt pröva sig fram. Nikkor 28/2.8 blir exempelvis obrukbart (arbetsavstånd < 0) med en mellanring på 27.5 mm medan Olympus 28/2.8 kan fokusera även vid det dubbla utdraget.    

Det finns några äldre modeller av mellanringar som Nikon K1 (längst till höger i bilden ovan) som bara är 5,8 mm. Sådana mellanringar kan vara mycket lämpliga för vidvinkelmakro men brukar saknar elektriska kontakter och kan bara användas med objektiv som har mekanisk inställning av bländare. Man kan förstås enbart fotografera i M-läge (manuella inställningar) med dessa och i avsaknad av automatisk nedbländning får man leva med en mörk sökarbild.

En forskare på Naturhistoriska Riksmuseetet undersöker en insekt under mikroskop. Nikon D600, mellanring 11mm, Nikkor 20mm/f3.5. ISO 1600, f22, 1/13s. Foto: Stanislav Snäll

Fläckig blombock (Rutpela maculata). Bilden är tagen i direkt solljus utan blixt. För att eliminera utbrända högdagrar är bilden underexponerat -1,7EV steg och efteråt korrigerat exponering i bildbehandlingsprogram. Nikon D300, Sigma 24mm/f1.8 Macro. ISO 200, f22, 1/60s. Foto: Stanislav Snäll

Förstoringsgraden för vidvinkelmakrofotografering är inte så stor, här pratar vi i bästa fall om 1:2 (0,5 gånger förstoringsgrad) eller att 1 cm stort motiv bara blir 0,5 cm på kamerans sensor. Kan man fortfarande tala om makrofotografering när man tar sådana bilder? Ibland brukar man klassificera bilder som makrobilder om förstoringsgraden är 1:1 eller högre (1:1 innebär att ett 1 cm stort motiv avbildas som 1 cm på sensorn). Idag när så många fotograferar som hobby har avgränsningarna mellan olika genrer mer eller mindre försvunnit och det känns inte länge så viktigt att strikt dela upp fotografering olika genrer eller att följa några riktlinjer. Makro- och närbildsfotografering har idag många olika former beroende på den utrustning som användes, motivet eller ändamålet med bilder. Det är viktigare att känna glädje över att ta bilder och att skapa eller se på fina och intressanta bilder än att sortera in dem i olika fack.

Selfie med skorpion, nattbild, Sydafrika. Observera oskärpa och optiska defekter i nedre hörn och kanter, problem som man ofta får leva med under vidvinkelmakro. Nikon D600, mellanring Nikon K1 (5,8mm), Nikkor 20mm/f3.5, blixt Nikon SB-600 (-1EV), hjälpbelysning av ficklampa med diffusor. ISO 1250, f22, 1s. Foto: Stanislav Snäll

Om man har fallenhet och intresse att grotta ner sig i teoretiska kunskaper och beräkningar finns även den möjligheten. Vill man t.ex. beräkna förstoringsgrad som man kan uppnå med sin utrustning finns det en enkel formel: M (förstoringsgrad) = d (mellanringens längd) / f (objektivets brännvidd). Det betyder att om vi använder ett 20 mm objektiv och en mellanring med längd på 10 mm får vi förstoringsgraden 10/20 = 0,5 gånger (man kan även skriva det som 1:2, eller 1 cm stort motiv (avbildning) på sensorn är 2 cm i verkligheten). Observera att beräkningen utgår från att objektivet är inställt på oändlig avstånd. Dvs, förstoringsgraden kan ökas något ytterligare genom att vrida fokusringen mot närgränsen. Som vi konstaterade tidigare gäller alltså att ju kortare brännvidd på objektivet desto större effekt har en och samma mellanring.

Påfågelspinnare (Heniocha apollonia) gömmer sig på dagen i buskage och tät vegetation för att undkomma predatorer. Sydafrika, Kruger NP. Nikon D600, Sigma 24mm/f1.8 Macro, bixt Meike MK-300 med diffusor. ISO 640, f20, 1/20s. Foto: Stanislav Snäll

Lite om kamerainställningar;

För att få ut maximalt av vidvinkelmakrot och skapa bilder med tydliga och väldefinierade bakgrunder så måste vi hålla oss till vissa inställningar. Den viktigaste är att använda en liten bländaröppning; från f/11 till f/22. Och man ska inte vara rädd att prova f/32 om objektiv ger den möjligheten. Men med så liten bländaröppning kan det uppstå problem med att slutartiderna blir för långa eller att man får sämre skärpa p.g.a. ljusdiffraktion. Fotograferar man döda ting och motiv som inte rör sig kan man ta ett stativ eller bönpåse till hjälp och använda långa slutartider. Men om det handlar om insekter eller blommor som rör sig och svajar i vinden, eller om man inte har stativ då måste man kompensera exponeringen med högre ISO-tal. På nya moderna kameror som har låg brusnivå kan man ställa in relativt höga ISO-tal, ISO 3200 är ofta fullt användbart. Men användningen av höga ISO och acceptans av brusmängd och brusutseende i bilden är till stor del en individuell bedömning som är beroende av i vilka sammanhang man ska använda bilderna. Någon kan ta bilder med ISO 6400 och tycker det är helt ok, medan andra kan säga att bilderna inte går att använda. Här måste varje fotograf prova och bestämma själv var gränsen går. Även när det gäller ljusdiffraktion och sämre skärpa är det upp till var och en att bestämma vad man tillåter och accepterar. 

Förstorade lavar och mossor ger känsla av en urskog. Nikon D600, mellanring 11mm, Voigtländer 20mm/f3.5, blixt Nikon SB-400 med diffusor. ISO 500, f22, 1/60s. Foto: Stanislav Snäll

Små svampar växande från en stubbe försöker klara första snö. Nikon D600, mellanring 11mm, Voigtländer 20mm/f3.5, inbyggd blixt med diffusor. ISO 500, f16, 1/40s. Foto: Stanislav Snäll

Själv varierar jag kamerainställningar en hel del men i regel brukar jag nästan alltid fotografera i manuellt läge och i några undantag i bländarprioritet (A-läge). Inställningarna (för handhållen fotografering) ligger ofta på detta sätt: bländarinställning f11 till f22 (ibland f32); slutartid 1/100 till 1/20 sekund och ISO från 100 till 1250. Med sådana inställningar brukar jag hitta rätt exponering för bakgrunden och motivet exponerar jag med blixt i TTL-läge som eventuellt kan kompenseras i +/- med blixtkompensation.

Enkel utrustning till vidvinkelmakro. På objektivet sitter en skivdiffusor av cellplast och på den inbyggda blixten är fasttejpad reflektor som riktar om blixtljuset ner till motivet. Reflektor är gjort av tomatburk som har en bra silvrig och reflekterande yta på insidan.

Om man ska nämna några problem som man stöter på vid den här typen av fotograferingen då är det i första hand att motivet ofta kommer mycket nära objektivets frontlins och hamnar i skugga. Ibland räcker det med en reflekterande yta som kastar extra ljus på motivet. Om det behövs mera ljus måste man använda blixt. Den inbyggda blixten i kombination av en diffusor i form av en skiva kan vara en enkel och fungerande lösning på problemet. Eventuellt får man komplettera med en reflexskiva på blixten som riktar om ljuset ner till motivet. En mer avancerad typ av blixtbelysning är en extern blixt på flexibel arm som beskrivs i tidigare blogg om blixtar och diffusorer.

Andra problem är oskärpa i hörn och kanter, distorsion eller förvrängningar i perspektivet. Oskärpa i hörn och vid kant måste man oftast acceptera. Många vidvinkelobjektiv har detta problem redan vid vanlig användning under normal fotografering och vid makro- eller närbildsfoto förvärras den och blir än mer tydlig. En del av oskärpan i hörn och vid kanter behöver inte vara objektivets brister men beror på att skärpedjupet är kort framför motivet och detaljerna i dessa delar av bilden inte är i fokus.

Sensorstorlek och dess för- och nackdelar är ett ämne som brukar diskuteras flitigt i samband med moderna systemkameror och brännvidd på objektiv. Eftersom vidvinkelmakro är fotografering som kan ligga på gränsen till de mer extrema bilder, har sensorstorlek betydelse för bildresultatet. Nu menar jag inte i första hand bildkvalité men bildutsnitt. En populär sport bland fotografer brukar vara omräkning av brännvidd mellan APCS(DX) = kroppad sensor och FF(FX) = småbildsformatsensor. Som bekant är förhållande 1:1,5 eller 1:1,6 för Canon. Och vilken är bättre för vidvinkelmakro? Spontant skulle man vilja säga att småbildsformat (FF/FX) borde passa bättre eftersom vi vill ha en vid vinkel i våra bilder, men med en kroppad sensor får vi ofta finare skärpa i hörnen på bilder eftersom vi automatiskt genom en mindre sensor beskär bort problematiska delar av bilder där objektiven ofta inte klarar av att leverera den bästa skärpan. Inte minst kostnader för att skaffa utrustning ska man bortse från och de är mycket högre om man vill fotografera med småbildsformat. Så bättre eller sämre? Det får var och en bedöma själv. Det går att ta bra bilder med båda.


Att fotografera makro och närbilder med ett vidvinkelobjektiv är ett mycket bra komplement till bilder som är tagna med klassiska makroobjektiv. Det är ett bra sätt att skapa större variation i sina bilder. Dessutom är det både lärorikt och givande att växla mellan olika utrustning och olika sätt att ta bilder på.


Några ytterligare anmärkningar apropå utrustning

En del kompaktkameror går mycket bra att fotografera vidvinkelmakro med. Kompaktkameror har ofta ett stort zoomomfång och många modeller har mycket kort arbetsavstånd i vidvinkelläget. Nackdelen med kompaktkameror kan vara en överlag sämre bildkvalitet och i många fall problem med blixtbelysning. Blixten på en kompaktkamera är ofta placerad så att det är svårt att använda den i makroläge. Vissa mer avancerade modeller fungerar dock utmärkt tillsammans med externa blixtar och då behöver inte detta vara ett problem. 

Något som fotohandlare ofta rekommenderar är vidvinkelmakrolinser (wide angle lens macro adapter), dessa sätter man fast i objektivets filtergänga. Sådana linser förkortar brännvidd och arbetsavstånd. Ofta annonseras dessa som rena underverk men vanligtvis blir bildkvaliteten inte bra, med dålig skärpa, distorsion och kraftig kromatisk aberration. Kanske är de enkla att använda och roliga att testa, men för den som vill ägna sig åt den här typen av fotografering på allvar kommer de snart visa sig otillräckliga.

Bilaga 1: Exempel på Kit-objektiv för vidvinkelmakro

Sony NEX-7 + kitobjektivet Sony E 18-55 3.5-5.6 monterat på 10mm mellanring och försett med en skivdiffusor för den inbyggda blixten monterad i objektivets framkant. Foto: John HallménBrun Mosaiktrollslända fotograferad med utrustningen ovan med objektivet inställt på 25 mm och 10 mm mellanring. Övriga inställningar: 1/160s, f/11, ISO100 + blixt . Foto: John HallménSamma utrustning men utan mellanring och objektivet inställt på 21 mm (manuellt fokuserat ≈ närgränsen). Inställningar: 1/160s, f/11, ISO100 + blixt. Foto: John HallménSamma utrustning men med 16 mm mellanring och objektivet inställt på 36 mm och samma inställningar i övrigt. Foto: John Hallmén

Reader Comments (7)

Jamen den här artikeln är lika lysande genomarbetad som vanligt. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter på ett så lättbegripligt och inspirerande sätt.

Tack så mycket Filip, kul att du gillade bloggen.

Håller med tidigare kommentar. Intressant och bra artikel!

01-19 | Unregistered CommenterTobbe

Det är ju lite klurigt att hitta mellanringar som är så korta till Canon. Någon som har tips på hur man kan lösa det?
Funderar på att köpa billiga mellanringar utan AF på Ebay och "DoItYourselfa" till en kortare med hjälp av de båda fattningarna på den. Någon som testat?

Hej Christian, att hitta tunna mellanringar till Canon är just som du skriver inte lätt. Normalt är 12 mm det tunnaste man får tag på: http://www.scandinavianphoto.se/produkt/1556617/canon-mellanring-ef12-ii . Jag fotograferar med Nikon men jag har även ett Canon kamerahus och några gånger har jag fotograferat vidvinkelmakro med det huset också men då har jag använt mig av adapter Nikon till Canon (hanbojenett Canon och hona Nikon) sedan en tunn mellanring Nikon och som objektiv Nikkor 20/3.5. Nackdelen blir en mörk sökarbild. Om man hittar några tunna Canon mellanringar utan AF så är det inte nackdel, jag brukar stänga av AF när jag fotografera vidvinkelmakro. Jag tror att man kan bygga om en tjockare manuell Canon mellanring till en tunn, har man bara lite verktyg och lite vana att fila så ska det gå.

Hei Stanislav,

Du må få sjekket ut den nye kineniske Laowa 15mm f/4 1:1 Macro (fra Venus Optics) som kommer i handelen i august. Bør være midt i blinken for slik fotografering.

Hej Thor
ja, jag känner till att detta objektivet är på gång och vill gärna testa det så fort jag har möjlighet.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>