Att tämja blixten
Precis som vid fotografering i allmänhet är ljuset den i särklass viktigaste aspekten inom makrofotografering. Mängden ljus och ljusets "kvalitet" utgör mer än något annat grundförutsättningarna för bilden.
Vid höga förstoringsgrader riskerar skärpedjupet i bilden att bli mycket snävt. Det korta skärpedjupet kan vara en fin effekt i sig men som makrofotograf vill man sällan vara hänvisad enbart till denna typ av uttryck, i synnerhet inte om man har ambitionen att återge hur något faktiskt ser ut. Ett sätt att motverka ett alltför kort skärpedjup är att blända ner optiken så att ljuset passerar genom än mindre öppning (högre f-nummer).
Att fotografera med mindre bländaröppningar kräver förstås antingen längre exponeringstid, högre ljuskänslighet (ISO) eller en starkare ljuskälla. Eftersom rörelseoskärpa är ett annat vanligt bekymmer vid makrofotografering vill man ogärna ha en längre exponeringstid än nödvändigt och att öka ljuskänsligheten genom att höja ISO-talet innebär så gott som alltid kompromisser med bildkvaliteten (i form av ökad brusmängd och sämre färgåtergivning).
En bra lösning på denna ekvation är att använda blixt. Blixten ger en intensiv och kortvarig ljuspuls som
- motverkar rörelseoskärpa
- möjliggör mindre bländaröppning vilket ger större skärpedjup
- kompromissar ej med bildkvaliteten
Dåligt rykte
Man hör ibland att blixtanvändning ger ett "onaturligt" resultat. Det är förstås sant i någon mening – med blixten tillför man som fotograf eget ljus och tar därmed kontroll över många viktiga aspekter som annars hade varit upp till omgivningens förutsättningar. Som alltid när begreppen "naturligt/onaturligt" kommer upp är det inte någon trivial sak att bringa reda i den ideologiska diskussionen. Det går till exempel ganska bra att argumentera för att det är onaturligt att avbilda verkligheten i en tvådimensionell rektangel och då faller även de mest puristiska fotograferna i onaturlighetsfacket.
Hur som helst finns det ingenting som säger att resultatet behöver se onaturligt ut när man använder blixt. I många fall är det faktiskt precis tvärtom – blixten kan vara en förutsättning för att resultatet ska se ut så som man upplever det i verkligheten.
;)
Den här fjärilslarven (Allmän gaffelsvans, Cerura vinula) fotograferades en sommardag när solen stod högt på himlen. Det direkta solljuset (A) är alldeles för hårt för att motivet ska kunna komma till sin rätt – högdagrarna bränner ut och skuggorna beckar igen. Skuggar man larven mjukas kontrasterna i förgrunden visserligen upp men skillnaden i ljusstyrka mellan förgrund och bakgrund blir så stor att man får välja vilken man vill exponera för – antingen exponerar man för bakgrunden (B) och då blir larven en silhuett eller så exponerar man för larven (C) och då blir bakgrunden helt utbränd. Med diffuserad blixt (D) kan man anpassa slutartiden för bakgrunden och låta blixten fylla på med mjukt ljus i förgrunden.
Det behöver väl knappast nämnas vilken av dessa bilder som bäst återger hur motivet upplevdes i verkligheten och då kanske frågan huruvida blixtanvändning är "naturligt" eller ej kan överlämnas till filosoferna medan fotograferna kan koncentrera sig på att ta bra bilder.
Att bilder tagna med blixt kan se "onaturliga" och tråkiga ut råder det dock inget tvivel om. Precis som direkt solljus kan blixten ge upphov till hårda kontraster och störande skuggor men det finns, som vi strax ska se, enkla metoder för att komma till rätta med detta.
Diffusion
För att lyckas med blixtbilder är det till stor hjälp att bekanta sig med begreppet diffusion.
I exemplet ovan visas två bilder tagna på ett preparerat exemplar av en tropisk guldbagge. I både den övre och den undre bilden är ljuskällan kamerans inbyggda blixt. Den enda skillnaden är att i den undre bilden hålls ett vitt A4-papper mellan blixten och motivet. I den övre bilden agerar blixten som en punktljuskälla – dvs ljusstrålarna som träffar motivet kommer från (i stort sett) en och samma punkt. Om denna punkt är skymd av något så kommer ljuset inte fram och man får ett område i skugga. När blixtljuset träffar det vita papperet lyser hela arkets yta upp – en del ljusstrålar släpps igenom men många kommer reflekteras i alla möjliga olika riktningar – ljuset diffuseras. Resultatet kan liknas vid en mycket stor mängd mindre punktljusskällor utspridda över en stor yta. De hårda skuggorna under motivet försvinner eftersom nästan inga delar är helt skymda från hela ljuskällan.
Det diffuserade ljuset är samtidigt betydligt bättre på att återge struktur och färg i den kraftigt reflekterande ytan på skalbaggens ovansida. Att det förhåller sig så verkar kanske inte lika intuitivt som att de hårda skuggorna försvinner men det är egentligen inte ett dugg konstigare. Glänsande ytor absorberar lite ljus och reflekterar större delen med samma utgångs- som ingångsvinkel. Om ljuset kommer från en punktkälla blir resultatet att från de få ytor på motivet som är belägna så att betraktningsvinkeln är precis densamma som ljusets ingångsvinkel mot ytan så återkastas i stort sett allt ljus från blixten (dessa syns som vita prickar/högdagrar) medan alla andra ytor skickar ljuset i någon annan riktning vilket gör dem helt oexponerade (svarta). Om ljuset däremot sprids ut över en stor diffuserande yta som i fallet med det vita papperet så kommer de flesta ytor ha samma betraktningsvinkel som infallsvinkeln från någon del av ljuskällan och alltså kommer också de flesta ytor reflektera ljus in i kameran.
Att förstå precis vad som händer när man använder en blixtdiffusor är självklart ingenting som krävs för att man ska kunna dra nytta av dess effekt, men det kan ge viss vägledning när man konstruerar sin egen diffusor. Tumregeln är att ju större den diffuserande ljuskällan förefaller vara från motivets håll, desto större blir diffusionseffekten. Dvs, för att uppnå samma effekt med en mindre diffusor måste man placera den närmare motivet. Eller omvänt: för att uppnå samma effekt med en diffusor placerad längre ifrån motivet måste diffusorn göras större.
;)
Närmare bestämt är det så att om avståndet till diffusorn fördubblas så måste diffusorns storlek också fördubblas för att effekten ska kunna bibehållas. Om det blå strecket motsvarar diffusorns storlek så visar det gula strecket hur stor diffusorn skulle behöva vara för att ge samma effekt vid dubbla avståndet till motivet (dvs dubbelt så stor).
När man gör en blixtdiffusor är det därför bra att ställa sig frågorna 1) Hur nära motivet kan jag komma med diffusorn (vissa insekter blir till exempel rädda när man kommer allt för nära) och 2) hur stor kan jag göra diffusorn utan att den blir otymplig eller på annat vis opraktisk att använda.
Därefter är det egentligen bara fantasin som sätter gränserna för hur diffusorn ska se ut och konstrueras! Plastförpackningar av olika slag är ofta utmärkt råmaterial för diffusorbyggen och det lönar sig att testa sig fram. Visst finns det färdiga blixtdiffusorer att köpa men tyvärr är dessa sällan (för att inte säga aldrig) särskilt lämpade för makrofotografering – jag har nog tittat på de flesta som finns på marknaden men ännu så länge har jag inte hittat någon som ser särskilt lockande ut.
Så jag håller mig till de hemgjorda makrodiffusorerna och vid det här laget har jag säkert provat ett hundratal olika varianter. Här tänkte jag presentera ett par av mina favoriter: glassdiffusorn och yoghurtdiffusorn!
Glassdiffusorn
Huvudbeståndsdelen i denna diffusor är en glassburk från Sia-glass. De finns i åtminstone tre olika storlekar men har samma ovala form med raka kanter och snäpplock (alla storlekarna är användbara men mellanstorleken är den jag finner mest användbar med mindre blixtenheter).
;)
Den här bilden visar en glassdiffusor monterad på en Nikon SB-400 som i sin tur sitter på ett gorilla-pod. I botten på glassburken har jag skurit skåror med en mattkniv. Jag brukar skära dem så att jag kan vika till fyra flikar (två inåt och två utåt) som hjälper till att hålla diffusorn stadigt på plats på blixthuvudet.
Insidan av glassburken är till stora delar klädd med reflekterande aluminiumtejp för att minska ljusförlusterna. En mycket viktig sak att notera är hur locket är utformat: jag har skurit bort det mesta av plasten i locket men lämnat ett område i mitten, precis framför blixthuvudet. På insidan av denna del har jag häftat fast en V-formad pappbit som sedan täckts med aluminiumtejp. Syftet med denna reflektor är att styra om den del av blixtljuset som går rakt framåt så att det istället reflekteras ut mot glassburkens kanter. På så sätt undviker man den "hotspot" som man annars skulle få i mitten av diffusorn. Utan mittreflektorn skulle det allra mesta ljuset från blixten passera ut genom glassburkens mittersta del och skillnaden mot att använda blixten helt utan diffusor skulle vara ganska liten (mer om detta under rubriken "Teknisk utvärdering av en diffusor" nedan). Ett lager "frostad" plast från ett pärmregister har fästs över hålen i locket för att ytterligare mjuka upp ljusbilden.
Denna diffusor har många kvaliteter:
- Den sprider ljuset effektivt över en relativt stor yta
- Den är hållbar, vädertålig och sitter stadigt
- Den rundade formen ger snyggare reflektioner/högdagrar än en fyrkantig diffusor
- Den är billig och lätt att tillverka vilket gör det lätt att göra flera med små variationer för att effektivt kunna finslipa den för att passa sina syften
Här har glassdiffusorn positionerats strax bakifrån motivet för att framhäva genomskinligheten i de små svamparna som växer på ett förmultnande tallbarr (Objektiv: Nikkor GN 45mm f2.8 + Raynox MSN-202)
Glassdiffusorn fungerar här som upplättningsblixt för att undvika att småullbiet (Anthidium punctatum) avbildas som en silhuett mot den solbelysta bakgrunden (objektiv: Carl Zeiss Luminar 63/4.5)
En nackdel med den ursprungliga varianten av denna diffusor (avbildad ovan) är att vissa högreflekterande motiv återspeglar det helt utsläckta mittpartiet (se bilden på myran här nedanför).
Lacksvart trämyra (Lasius fuligunosus) dricker sav (Nikkor GN 45mm f2.8 + Raynox MSN-202). Notera den ringformiga (och något störande) reflektionen från diffusorn.
I senare varianter av denna diffusor har jag därför fäst V-reflektorn en bit innanför locket, närmare blixthuvudet:
Här har jag fäst en V-formad bit genomskinlig plast mellan väggarna på diffusorn (uppifrån och ned i bilden). I mitten på denna plastprofil har jag satt en bit aluminiumtejp.
Därefter har jag skurit bort hela locket förutom kanten som snäpper fast i burken och täckt ytan med ett lager tunn cellplast (används ofta som förpackningsmaterial). Med denna utformning kan ljuset studsa tillbaka in bakom mittreflektorn innan det passerar ut genom locket och resultatet blir att den svarta fläcken i mitten av diffusorn upphävs.
En skiss på hur glassdiffusorn ser ut i genomskärning. Den blå V-formen är reflektorn som sitter direkt framför blixthuvudet (svart). Den gröna linjen är cellplasten i glassburkens lock. De röda linjerna visar hur ljuset från blixten studsar runt inne i glassburken innan strålarna passerar ut genom det diffuserande materialet i locket.
En fördel med denna typ av diffusor är att den lätt kan positioneras på olika sätt för att passa olika motiv och situationer. När det är möjligt gillar jag att ha diffusorn rakt ovanför motivet riktad nedåt. Detta ger en ljusbild som starkt påminner om den från en jämngrå himmel – dvs mjukt ljus med svag riktverkan uppifrån. Ljuset har förstås alltid en riktning men om blixt och diffusor placeras så att ljuset träffar motivet framifrån (i riktning från objektivet) göms skuggorna bakom motivet och därmed får inte hjärnan lika tydliga signaler om hur motivet ska uppfattas på ett tredimensionellt sätt. Vissa motiv, i synnerhet flygande insekter, blir dock lätt skrämda om en stor blixtdiffusor hålls rakt ovanför dem och då är det en stor fördel med en diffusor som kan användas på olika avstånd och i olika vinklar i föhållande till motivet.
Yoghurt-diffusorn
En annan typ av diffusor som jag ofta använder parallellt med glassdiffusorn är yoghurtdiffusorn. Istället för att sitta fast på blixten sitter denna runt fronten på objektivet. Huvudbeståndsdelen i denna diffusor är en drickyoghurtflaska i plast (Yoggi Yalla).
Yoghurt-diffusor monterad på Carl Zeiss Luminar 63mm f4.5 som i sin tur är monterad på en liten Novoflex-bälg
I hatten på flaskan har jag gjort ett hål som är precis så stort att hatten kan tryckas fast runt den främre delen av ett objektiv. Själva flaskan har jag sedan skurit/klippt till så att den bildar en halvt omslutande "himmel" ovanför motivet. Objektivet i exemplet ovan är litet nog att passa i hatten men med större objektiv/frontlinser kan liknande varianter konstrueras med större flaskor och/eller med något annorlunda anpassning. I fallet nedan har en yoghurt-flaska skurits till för att passa runt en Raynox-lins.
Yoghurt-diffusor monterad på Raynox MSN-202 som i sin tur sitter på ett Micro-nikkor 105/4 via en stepring (52-37mm)
Det finns många fördelar med den här typen av diffusor:
- Diffusionen är extremt effektiv och effekten är lätt att reglera genom att flytta blixthuvudet närmare eller längre ifrån
- Blixten kan vinklas så att delar av bakgrunden blir direkt belysta av blixten – på detta sätt kan odiffuserat blixtljus exponera bakgrunden även om den är en halvmeter bort.
- Diffusorn är liten, oöm och lättpackad
En blomfluga fotograferad med bakvänt Schneider-Kreuznach Componon 28mm f4 försett med en yoghurtdiffusor.
En nackdel är att denna diffusortyp bara fungerar bra med relativt korta arbetsavstånd och därmed passar bäst vid högre förstoringsgrader. En annan nackdel är att den bara lämpar sig för motiv som låter en komma riktigt nära och nästan omsluta dem med en diffusor – långt ifrån alla småkryp finner sig i en sådan behandling.
En fördel med att använda hatten som fäste är att diffusorn är lätt blir lätt att skruva av och på och flera olika varianter av själva diffusordelen kan användas omväxlande.
En annan stor fördel med denna typ av diffusor är att den fungerar lika bra för att diffusera solljus som i fallet nedan:
Myrbagge (Thanasimus formicarius) fotograferad tidigt på morgonen med solljus diffuserat genom en yoghurtdiffusor på ett Zeiss Luminar 63/4.5
En Calliphorid-fluga (Pollenia sp.) fotograferad i naturligt ljus med en yoghurt-diffusor använd som reflektor underifrån (objektiv: Carl Zeiss Luminar 63/4.5)
För att undvika nedsatt kontrast kan det vara bra att klä insidan av "flaskhalsen" (delen närmast objektivet) med svart tejp eller liknande. Det agerar då som ett motljusskydd som hindrar ströljus från de vita delarna nära objektivets frontlins att störa bilden.
Fler diffusorvarianter presenteras i BILAGA 1 under denna artikel!
Blixtmontering och positionering
Inbyggda kamerablixtar kan absolut vara användbara vid makrofotografering men de har vissa nackdelar. Dels är flexibiliteten vid positioneringen av blixten i förhållande till motivet i princip obefintlig och dels sänker flitig användning av den inbyggda blixten kamerans batterilivslängd drastiskt. En extern blixt är därför ofta att föredra. Personligen föredrar jag små, enkla blixtenheter såsom Nikon SB-400 eller Canon 270EX eftersom de väger lite och, med rätt tillbehör, är enkla att montera i olika lägen och vinklar.
Det enklaste sättet att montera en blixt brukar vara att sätta den i kamerans blixtsko. Tyvärr är detta sällan optimalt vid de korta arbetsavstånd som är aktuella vid makrofotografering. Det finns massor av vitt skilda lösningar för blixtpositionering vid makrofoto och vad som passar bäst är för det mesta en smakfråga.
En väldigt trevlig (men ganska dyr) lösning är att sätta blixten på en så kallad hydrostatisk arm (exempelvis Manfrotto 819-1) monterad på en skena som sitter fast i kamerans stativfäste. Denna lösning ger mycket flexibel positionering där ett enda låsvred låser/frikopplar rörelser i snart sagt samtliga frihetsgrader.
;)
En uppställning som fungerat bra för mig. Med Canon-systemet har jag bytt blixtenheten mot Canon 270EX och TTL-kabeln mot Canons motsvarighet.
Teknisk utvärdering av en diffusor
(kräver grundläggande förståelse av exponeringshistogram)
Bästa sättet att bedöma en diffusors effektivitet är förstås att titta på bildresultatet men ibland kan det vara bra att titta direkt på diffusorns ljusbild för att göra sig en bild av om det finns utrymme för förbättringar.
Ett bra sätt är att en bild av diffusorns yta när blixten exponerar. Det är lätt gjort om man har en blixtkabel som tillåter att man avfyrar blixten rakt mot objektivet. Man kan även ta en bild av diffusorn via en spegel som jag gjort här nedanför.
Men det här demonstrerar även att det är lätt att luras av resultatet om man inte är på sin vakt. De här båda diffusorerna ser till exempel ganska likvärdiga ut vid första anblick. Men en titt på histogrammen avslöjar att bilden till vänster inte säger hela sanningen – toppen längst till höger i histogrammet är nämligen ett tecken på att stora delar av bilden är överexponerade och därför inte avbildats på ett representativt sätt. Här nedanför har jag korrigerat exponeringen så att inga delar i bilden är överexponerade och det är alltså först nu det är meningsfullt att jämföra den med bilden till höger:
Det här exemplet visar vilken enorm skillnad mittreflektorn gör! Diffusorn till vänster saknar mittreflektor och resultatet blir att det allra mesta ljuset passerar genom ett litet område i mitten. Bidraget från diffusorns yttre delar är i detta fall i det närmaste försumbart . Med mittreflektorn blir resultatet ett helt annat – trots att inga delar av bilden är överexponerade så är ljuset mycket jämnt fördelat över diffusorns yta.,
John Hallmén
BILAGA 1: Fler diffusorvarianter som kan tjäna som inspiration för egna konstruktioner
Kaffediffusor
Denna bygger på samma idé yoghurt-diffusorn.
Ett hål, lagom stort för att passa runt bajonett-fattningen på ett bakvänt 28mm objektiv, har klippts i botten på en engångskaffemugg i plast. Ena sidan av kaffemuggen är bortklippt för att göra det lättare att komma nära motivet. Kamerans inbyggda blixt räcker här gott till för att exponera motivet även små bländaröppningar.
Flaskdiffusor
Denna diffusor består av en uppklippt plastflaska (eller dunk) i halvgenomskinlig plast. Snarare än att fästas på kamerautrustningen används den löst och placeras som ett ljustält över motivet. Den fungerar lika bra för blixt som soldiffusion. Den lämpar sig extra väl för marklevande motiv. Vissa kryp, särskilt sådana som lever under stenar och annat känner sig tryggare om de har något över sig även om det råkar vara en diffusor. Ett bra knep kan därför vara att ha diffusorn till hands innan man vänder på en sten och sedan snabbt placera dit den över motivet innan det märker ordet av.
Vänster: utan diffusor. Höger: med diffusor.
Skivdiffusor
Det här är en enkel typ av diffusor som fästs runt framkant på objektivet och består av en skiva med något diffuserande material som belyses med blixt monterad i blixtskon eller med kamerans inbyggda blixt.
Den ungerske makrofotografen och skalbaggskännaren Nikola Rahmé med skivdiffusor monterad längst fram på makroobjektivet Canon MP-E65
Ståltrådsdiffusor
En nära släkting till skivdiffusorn här ovanför. Består av en kraftigare ståltråd som böjts till i en ögla runt främre delen av objektivet. Ändarna på ståltråden är uppvikta som en ram eller klyka och över denna yta kan något diffuserande material fästas (vitt tyg, plast eller papper).
Vår kursdeltagare Jens Dahlin med en egenhändigt konstruerad ståltrådsdiffusor – ett dubbelvikt vitt A4-ark är fasttejpat över ståltrådsramen
Bild tagen med ovanstående diffusor (Foto: Jens Dahlin)
Reader Comments (40)
Mycket intressant och bra information ! Har själv provat några diffuser men inte hittat riktigt rätt men skall testa och göra den med v formen verkar ju riktigt bra. Vet ni något bra ställe och köpa de manfrotto hållarna här i Sverige eller måste man beställa utomlands?
Manfrotto-armarna går att få tag på hos svenska handlare. Scandinavian photo har den: http://www.scandinavianphoto.se/product/item.aspx?iId=5724162 och även Cyberphoto: http://www.cyberphoto.se/info.php?article=682767
Det finns även billigare varianter som exempelvis denna "lilliput": http://www.scandinavianphoto.se/product/item.aspx?iid=11285214 (har ingen egen erfarenhet av den men med tanke på priset kan den vara värd att utvärdera)
Jättebra John. Tack!
Tack så mycket! får ta och beställa en sådan och kanske ett stativfäste för att fästa den på :)
Det satte igång många tankar, får väl börja experimentera lite. Tack för tipsen.
Jätte intresant läsning som gav mig lite att fundera på och det blir att testa grejerna man har och samtidigt prova det som nämns i artikeln
Tack för en mycket bra artikel!
Hej! Tack för intressant artikel om blixtljus och diffusion. Jag har fått nya tips utöver den plastskålsdiffusor som jag själv använt.
Om du har möjlighet och lust att titta på en blixtbild av ett facettöga på en blombagge, så skulle jag bli glad för en förklaring till de svarta punkterna i facetterna och i "groparna" på huvudets kitinskal. Bilden tagen med en extern blixt med med en vanlig fabrikstillverkad icke-makro-diffusor. Bilden finns på http://www.pbase.com/ragnarandren/image/126808055/original
Tack på förhand! /Ragnar Andrén
Bra fråga Ragnar! Jag känner igen effekten väl och vill minnas att jag någon gång läst en relativt avancerad förklaring av detta (hittar den inte nu men har för mig att den var skriven av Rik på photomacrography.net). Jag har sett det framförallt på bilder tagna med liknande kameror som den du använder – dvs, superzoom-kameror med relativt små bildsensorer. Jag återkommer med info om jag lyckas hitta källan!
En meget fin og interessant beskrivelse, af de mange muligheder man har for at forbedre sine makrobilleder, uden at det koster en formue. Tak for det.
Hej!
Måste säga att dessa tipsen är helt otroliga! Väldigt användbara och enkla steg för att bygga en diffusor.
Jag har bara en fråga till er, var hittar jag mig ett Carl Zeiss Luminar som ni använt er av på många av era bilder??
Hittar inte det någonstans, hjälp uppskattas!
Kör just nu med ett Tamron 90mm f/2,8 men skulle självklart vilja komma ännu närmre.
Tänkte köpa mig ett raynox dcr-250 och montera på. Vad jag har hört så är det ett väldigt bra "tillägg" på linsen.
Vad tror ni om detta???
MVH Martin
Hej Martin,
Tyvärr är Luminar-serien sedan länge tagen ur produktion och de som dyker upp på begagnatmarknaden tenderar ofta att bli onödigt dyra. Det är fina objektiv som har många förtjänster men i fråga om bildkvalitet kan betydligt billigare alternativ vara lika bra. Bakvända normal- eller förstoringsobjektiv kan erbjuda likvärdig prestanda och det går ofta att hitta förstklassig optik för några hundralappar (eller ännu mindre). Förstoringsoptik har den fördelen gentemot vanliga kameraobjektiv att de inte innehåller något "onödigt" såsom fokussnäckor eller bländarautomatik som ändå inte kan användas när objektivet monteras bakvänt. Säkra kort är Nikon EL-Nikkor, Rodenstock Rodagon, eller Schneider-Kreuznach Componon. Jag har mycket goda erfarenheter av i synnerhet den sistnämnda. Precis som Luminar-objektiven kommer bakvänd optik bäst till sin rätt i kombination med en bälg eller annan lösning som erbjuder varierbart utdrag. Det går att använda dessa lösningar vid handhållen fotografering men eftersom vanliga bekvämligheter som automatisk nedbländning osv saknas helt kan det ibland uppfattas som svårt eller krångligt.
Tamron 90/2.8 är ett mycket bra objektiv och Raynox DCR-250 rekommenderar jag helhjärtat! Faktum är att så gott som alla makroobjektiv blir betydligt mer användbara i kombination med denna makrolins.
Hej. En mycket bra artikel men ingenstans näms något om ringblixtar. Jag hade uppskattat om dom hade ställts mot att fotografera med vanlig blixt och diffuser av olika slag,.Jag hade behövt få en referensram i sammanhanget och gärna dess för och eventuella nackdelar...
MVH
Jacob Boman
Ja, Jacob det är ett bra påpekande – jag började skriva ett svar på din fråga och det blev till slut ett eget inlägg i bloggen: http://makrofokus.se/blogg/2011/7/28/nagra-ord-om-makroblixtar.html
Tack denna guide har för alltid förändrat mitt fotoliv.
Otroligt informativ och rolig läsning! Det här var min favoritartikel av de jag läst hittills på sajten.
Kul också att se att ni, trots att ni själva har ett stort intresse och verkar ha möjlighet att lägga ganska mycket pengar på er hobby, ändå hela tiden har med kostnaden som en parameter, och gärna visar på billiga lösningar. Jag hoppas och tror att det gör att ni får en bredare publik och att fler kommer in i tjusningen med makrofoto.
Själv har jag haft mycket roligt med fuskmakroobjektiv som givit avbildningar i ca 1:3, men igår anlände mitt efterlängtade Tokina 90mm macro, och nu ska jag försöka göra det bästa med den utrustning jag har. Jag tror en ståltrådsdiffusor framför min SB-600 blir första experimentet...
Kul idéer! Finns det någon bra färdig produkt att köpa som motsvarar "glassbyttan" med v-reflektorn?
Det finns mig veterligen ingen bra färdig produkt som kan mäta sig med glassdiffusorn. Dvs, det finns en hejdlös massa softboxar och andra tillbehör från tillverkare från Lumiquest, Lastolite och andra men de jag testat har inte varit lika bra som den hemgjorda. De flesta har jag bara sett på bild och inte haft tillfälle att testa men av utseendet att döma har jag inga större förhoppningar på dem. De är med all säkerhet bättre än ingenting men inte lika bra för makroändamål som glassdiffusorn.
Kreativt! Tack för trevlig och inspirerande artikel. Jag ska genast köpa en yoggi jalla. Vilken smak är bäst...;) Makrofoto är verkligen kul!
Detta är otroligt bra! Tack för det.