Världens största skalbagge
Stanislav Snäll
Titanus giganteus. Nikon D7000, Nikon Micro-Nikkor 105mm/f2.8G VR. ISO 200, f5, 1/125s.
Vad mer kan en skalbaggsintresserad dåre önska sig än att med egna ögon och på plats hitta och se världens största skalbagge – långhorningen Titanus giganteus, som ibland blir över 16 cm stor. Mitt intresse för skalbaggar sträcker sig långt tillbaka i barndomen. Jag har alltid fascinerats av dessa bepansrade varelser som likt avancerade maskiner eller utomjordiska skapelser överträffar det mesta som vår fantasi kan föreställa sig. Och naturligtvis, ju större och mer bisarra de är, desto mer fascineras man.
Franska Guyana ligger i Sydamerika inklämt mellan Brasilien och Surinam. Så gott som hela landet består av tropisk regnskog. Vill man se och uppleva miljön och naturen som i Amazonas finns det knappast ett bättre ställe att åka till. Att Franska Guyana tillhör Frankrike och med sydamerikanska mått är ett välfungerande och säkert land gör inte saken sämre.
Bladskärarmyror av släkte Atta som putsar varandra som småapor. Nikon D7000, Nikon Micro-Nikkor 105mm/f2.8 G VR, Nikon SB-600. ISO 200, f16, 1/60s.
Resan till Sydamerika började inte utan komplikationer. Redan på Arlanda fick jag problem med mitt bagage. Jag hade nämligen ett elaggregat i resväskan och det gillade inte flygbolaget. Dagens hårda säkerhetsrutiner tillåter inte att man tar med sig vad som helst i ett flygplan. Men det var bara att anpassa sig och lämna elverket i Sverige och försöka skaffa ett nytt när man är framme. Men just elaggregat är kanske den viktigaste delen av utrustningen om man vill hitta världens största skalbagge. Det behövs för att man ska kunna tända starka lampor på natten i djungeln för att locka fram skalbaggarna från deras gömmor.
Lampanordning som användes för att locka fram insekter. Högst uppe i ca 7 meters höjd lyser en mycket stark lampa 400 W som lockar insekter från långt avstånd. Nere på varje sida om duken en 250 W lampa. Nikon D7000, Nikon Nikkor 18-70mm(18mm)/f3.5-4.5G, Manfrotto 190B. ISO 800, f5.6, 1/10s.
Franska Guiana, 15 km söder om Regina. Naturtyp där världens största skalbagge lever. Nikon D7000, Nikon NIkkor 18-70mm (18mm)/f3.5-4.5G, Manfrotto 190B. ISO 400, f7.1, 1/60s.
Hur denna bjässe bland skalbaggar lever vet man inte riktigt. Att dess larver utvecklas i trä är säkert, alla närbesläktade arter lever så. Men vilka trädslag och vilket substrat vet man inte. Larver har aldrig påträffats, och förutom vid några enstaka tillfällen, har man bara lyckats fånga skalbaggarna på ett enda sätt – när de kommer flygande som små flygplan mot lampljus.
En släkting till våra guldbaggar, ca 5 cm stor skalbagge av släkte Inca. Nikon D7000, Nikon Micro-Nikkor 105mm/f2.8G VR. ISO 250, f11, 1/250s.
Och här är den minsta skalbagge jag fick på bild, en praktbagge Trachys sp. knappt 2 mm stor. Nikon D7000, bälg Novoflex, Zeiss Luminar 63mm/f4.5, reflexskiva. ISO 100, f6, 1/5s. Bilden är stackad av 22 exponeringar i Zerene Stacker. Något beskuret.
Vid ankomsten välkomnades jag av varm och fuktig luft som genast trängde igenom alla kläder och satt kvar de närmaste tre veckorna. Men efter några dagar vänjer man sig vid illaluktande kläder och ruttnande skor. Den detaljen blir en oviktig bisak och något man inte bryr sig om när det nu finns viktigare och roligare stunder runt äventyret. Det som bekymrade mig betydligt mer var att efter en vecka hade jag fortfarande inte lyckats lösa problemet med elverk och därför heller inte hittat ett endast spår efter världens största skalbagge. Jag hade hittat en hel del mindre skalbaggar, tagit bilder på vackra fjärilar, giftiga ormar, långsamma sengångare och mycket, mycket annat men Titanus lös med sin frånvaro. Egentligen är skalbaggen inte så ovanlig men man behöver vara på rätt plats vid rätt tid med rätt utrustning och en del tur. Men den som väntar på något gott och anstränger sig något behöver inte vänta i evighet. Jag hittade ett ställe där jag kunde hyra en enkel bungalow i skogen och hade där tillgång till elektricitet. Så det var bara att plocka fram lampor, skarvsladdar, spänna duken och sätta i gång. Jag förberedde allt i god tid redan under eftermiddagen och väntade otåligt på att det skulle mörkna. Efter sjutiden blev det snabbt mörkt. Jag kopplade in lamporna till elnätet och tryckte på strömbrytaren. Ett starkt onaturligt vitt ljus belyser då ett gammalt lakan såsom en filmduk. Och snart satte filmen igång också. Först kom det några små nattfjärilar, små skalbaggar och lite andra insekter. Ju längre tiden gick desto mer insekter syntes det på duken och storleken på dem växte. Vid tiotiden fanns det knappt någon fläck större än en handflata som inte var täckt av småkryp. Men inga stora skalbaggar syntes till. Dessutom började det regna. Uttråkad och blöt av satte jag mig vid midnatt i bilen som jag parkerat ett tiotal meter från duken och fortsatte spana genom bilens framruta. Väntan och det monotona ljudet från regndroppar på biltaket och ett par glas vin till middagen gjorde att jag började somna till något. Jag kunde inte avgöra om jag var vaken eller om jag drömde. Allt jag såg var suddigt och på något sätt overkligt. Tidsuppfattningen var borta och den belysta duken framför bilen började få alla tänkbara färger och ändrade formen som ett löst hängande segel. Stora nattfjärilar flög omkring som spöke och hade svårt att sätta sig på duken. Den behagliga stunden avbröts när jag förstod att duken lossnade och fladdrade i vinden, och inte bara det, på duken satt en stor skalbagge och försökte hålla sig fast. Jag nyktrade till inom en bråkdel av ett ögonblick. Ut ur bilen och med ett par snabba långa hopp var jag framme och kramade min första Titanus! Exemplaret var inte alls så stor som man skulle önska sig, bara omkring tolv centimeter lång. Men det var min första och riktiga. Nu kunde jag räkna mig till den lilla skara skalbaggstokiga jägare som har lyckats fånga den.
Titanus giganteus i sällskap av en stor nattfjäril. Nikon D7000, Nikon Nikkor 18-70 mm/f3.5-4.5G. ISO 800, f4.5, 1/80s.
Nästa dag åkte jag till staden Cacao för att handla. Där träffade jag två franska killar som visade sig ha samma intresse som mig. En var entomolog och den andre fotograf! På en gång hade vi mycket att prata om. Jean-Francois har varit i Guyana tolv år i rad för att samla insekter och hade med sig sin vän Hisham som ville prova på en lite annorlunda upplevelse och fotografera i Sydamerikas djungel. Efter en halvtimme av trevligt samspråk blev jag erbjuden att följa med dem längre söderut till ett ställe där Titanus skulle vara vanlig och extra stora exemplar ”växte” där. Ett sådant erbjudande kunde jag inte tacka nej till. Och mycket riktigt, kommande dagar fångade jag ytterligare sju exemplar och en av dem var verkligen storvuxen. Och mycket roligt hade jag också med mina nya vänner. Men innan vi gav oss iväg hjälpte Jean-Francois, som under sina många besök etablerat bra kontakter, mig att få tag på ett elverk så att jag oberoende av dem kunde fånga mina egna baggar.
Kanske så här skulle det kunna se ut om man hittar Titanus i djungel. Nikon D7000, Nikon Micro-Nikkor 105mm/2.8G VR. ISO 200, f9, 1/30s(VR).
Efter några dagar fick jag slut på bensin till mitt elaggregat och behövde åka till Cacao för att tanka. Där träffade jag Jean-Francois bekant Theodore som hjälpte till att få tag på bra utrustning till mig och som bor granne med macken. När han frågade hur det går med min jaktlycka berättade jag om det stora exemplaret jag lyckats fånga. ”Har du den här?” frågade han. Jag plockade stolt fram den enorma skalbaggen och Theodore tog fram skjutmåttet. Vi försöker mäta baggen, det är ingen lätt uppgift eftersom skalbaggen lever och sprattlar med benen, viftar på antennerna och dess käkar öppnas och stängs som en plåtsax som om han varnade oss ”vågar du komma närmare med dina fingrar?”. Skjutmåttet hamnade på dryga 16 cm!!! ”Vill du veta hur mycket den är värd? ”frågar Theodore. ”Varför inte?” Theo tittar på sin klocka och konstaterar det är morgon i Japan, sedan plockar han fram sin telefonbok och bläddrar fram ett telefonnummer. Först ber han om ursäkt att han ringer så tidigt men går sedan rakt på sak.
Vi har en stor Titanus, en bit över 16 cm i perfekt skick, ett praktexemplar, är ni intresserad att köpa den?
Hur mycket kan ni betala för den?
Det är för lite.
Fortfarande för lite.
Om ni inte höjer ert bud ordentligt så säljaren inte intresserad att göra affär!
Då kommer ett bud som skulle betala hela min flygbiljett och lite till. Jag började bli lite orolig för att Theodor menar allvar med sin förhandling och vill sälja min trofé. Jag säger till honom att han skulle lägga på telefonen, det räcker, nu vet jag att jag skulle kunna få ett bra bidrag till resan för baggen. Och även om jag inte tänker sälja den så kändes nu resan mycket billigare än vad den egentligen kostade. Men det hade inte hunnit gå tio minuter efter samtalet och Theodors telefon ringer. Det var den japanska samlaren igen och han höjer budet ytterligare, men jag står på mig och säljer inte.
Snok (Siphlophis compressus) har oftast bakre delen av huvudet i vinröd färg. Den här var dock vit. Nikon D7000, Nikon Micro-Nikkor 105mm/f2.8G VR, Nikon SB-600. ISO 200, f10, 1/100s.
Sista kvällen före min hemresa sitter jag på en restaurang i Cacao och i tankarna summerar jag min resa med nöjda känslor. Jag hittade det jag var ute efter, tog en massa fina bilder, träffade trevliga människor och var rikare på en massa fina upplevelser. Först lade jag inte märke till en kort vithårig man som kom till restaurangen och pratade med ägaren, men jag registrerade ett ord ”Suédoise” i deras franska samtal. Då förstod jag att de pratar om mig. Ägaren pekade i riktningen till mitt bord och mannen förflyttade sig med några bestämda steg till mitt bord och utan fråga satte sig på stolen mitt emot mig. ”Jag har hört att ni har fångat en stor Titanus” säger han. ”Hur stor är den?” Över 16 cm svarar jag. ”Jag vill köpa den.” Han plockar fram plånboken och lägger fram en bunt eurosedlar samtidigt som han säger en summa vilken skulle betala hela min resa inklusive alla utgifter. Efter en sekunds långt övervägande svarar jag, ”Tyvärr, den är inte till salu, den har jag till min egen samling”. Mannen gör ett försök till, men förstår att jag menar allvar och ger upp. Han tackar för sig, önskar mig god kväll och försvinner i gatumörkret. Jag sitter kvar och börjar fatta att djungeltelegrafen är i gång och ryktet om mitt fynd sprider sig bland skalbaggsjägare här och med tanke på summan jag blev erbjuden kanske även i andra kretsar. För kvällen hade jag planerat att gå ut till regnskogen en sista gång och njuta av djungellivet och ta några bilder på nattaktiva varelser som avsked från Franska Guyana. Men vågar jag lämna min bagge ensam på rummet? Hotellet, eller snarare träbyggnaden jag bodde i, gick att låsa, men att komma in om man skulle vilja är hur lätt som helst. Faktumet att denna träbyggnad är gjord av hyvlade plankor höjer inte standarden och säkerheten. Men sedan får jag en idé. På mitt rum plockar jag fram burken med den stora skalbaggen och tittar runt på rummet. Var ska jag gömma den någonstans? Hittar ingen bra plats på rummet så går jag ut till korridoren och där på väggen hänger en stor solfjäder. Jag stoppar försiktigt skalbaggen bakom prydnaden, kontrollerar att den sitter säkert där och inte syns från något håll. Efter det plockar jag ihop kamera, ett par objektiv, blixt, pannlampa och femton minuter senare slingrar jag mig bland lianer, taggiga växter och mossklädda stora trädstammar för att fotografera bladskärarmyror, grodor eller bara att njuta en sista gång av denna underbara värld.
Flera bilder finns på Flickr.com:
http://www.flickr.com/photos/59784391@N08/sets/72157629184838289/
http://www.flickr.com/photos/59784391@N08/sets/72157629229690309/
Fotnot:
Efter hemkomsten kollade jag ordentligt storleken på det största exemplaret och det blev hela 16,9 cm. Det hittills största dokumenterade och kända rekordfyndet bland skalbaggar är en Titanus giganteus i museisamling i Paris som mäter 16,7 cm. På internet kan man hitta bild på ett exemplar som mäter 16,8 cm. Det skulle betyda att mitt exemplar är ett nytt värlsdrekord!
Reader Comments (5)
En levande och trevligt presenterad resa till ett riktigt fabeldjur. Filmen är riktigt inspirerade och har en riktig dokumentär handling, säkert blött som medför problem med elektroniska kameror. Bilderna och texten ger extra krydda på resan som måste ge ett minne för livet, inte bara för dig Stanislav utan för många av oss amatörer med drömmar. Lampanordningen är verkligen enastående med alla stadgade käppar och lampa på hög höjd samt fritt runt lampplatsen, tur att det inte kom en skur för då hade lamporna splittrats.
Hoppas att följa dig på fler resor / Christer
Tack Christer, ja det var ibland verkligen mycket blött där. Regnet kom varje dag, ibland bara några minuter, ibland flera timmar. Men man blir förvånad hur dagens elektroniska kameror och utrustning klarar fukt och vatten. Jag använde en vanlig plastpåse som skydd för kamera och objektiv. Däremot lera och gegga som fastnade och spred sig överallt upplevde jag som större problem än vatten. Efter ett tag blir de mesta smutsigt och brunt. Vatten är lätt att torka av utrustningen, men leran var jobbig.
Lamporna jag använde att locka fram baggar och insekter tål faktiskt mycket bra regn. Så det var inga problem med spruckna lampor. Och insekter speciellt fjärilar flyger även i ganska kraftig regn.
Jag kommer att skriva en efterföljande blogg som kommer att handla om utrustningen jag valde och hade med mig på resan och hur det var att använda den, samt hur det är att fotografera makro i regnskogen.
Dessutom åker jag redan om några dagar till Sydafrika och återkommer med reseskildringen och bilder.
Stani, du är bäst! Vilken spännande story och fantastiska bilder!
Grattis till fyndet av världens största bagge!
Kaj
Hej
Mycket trevlig berättelse. FIna bilde och intresant
Helt hätigt. Grattis till "baggen"
Hur gör man med så stora insekter. Hur konserverar man dem och får dem hela med sig hem?
Jag hade varit dö rädd för ev farliga djur/insketer...
Stanislav! Fantastiskt!
Grattis till ditt fynd (världsrekord!) och din spännande skildring. Det där bsra bekräftar min uppfattning att för riktiga entusiaster existerar inga gränser! Du skulle kunna skriva en bok om dina äventyr och fynd!
Kort fråga: inga problem med infektioner och annat i den fuktiga miljön?