Canon MP-E 65: ett supermakroobjektiv
John HallménMånga inbitna makroentusiaster känner antagligen till detta objektiv men jag tänkte ändå börja med en kort beskrivning för att sedan övergå till att nämna något om mina erfarenheter av det efter ett par månaders intensiv användning.
Canon MP-E 65 är något så unikt som ett modernt supermakroobjektiv. Epitetet "super" gör det sig förtjänt av genom att erbjuda högre förstoringsgrader än vanliga makroobjektiv. Närmare bestämt fungerar detta objektiv i intervallet 1X-5X där 1X (ibland benämnt 1:1) innebär att föremål avbildas i samma storlek på kamerasensorn som de har i verkligheten. Det vill säga, en två centimeter lång detalj kommer fylla nästan hela bildbredden om man använder en sensor i APS-storlek och ungefär två tredjedelar av bilden på en fullformatssensor. På motsvarande sätt innebär "5X" att detaljer avbildas fem gånger större än de i verkligheten är, vilket betyder att man fyller bilden med ett knappt fem millimeter stort föremål på en APS-sensor eller drygt sju millimeter på fullformat.
Canon MP-E 65 monterat på en Canon 5DmkII. Objektivets längd fördubblas när det skruvas ut från lägsta förstoringsgrad 1:1 (överst) till högsta.
För att uppnå detta förstoringsintervall har Canon utnyttjat en kombination av två principer: varierat utdrag och varierad brännvidd. Brännvidden 65 mm gäller vid minsta förstoringsgraden men efter hand som förstoringsgraden ökas, minskas brännvidden ner mot närmare 40 mm vid högsta förstoringsgraden – där utdraget också är betydligt längre. Utan brännviddsförkortningen hade den redan ganska dramatiska förlängningen av objektivet behövt vara ännu längre.
Man kan säga att detta objektiv saknar autofokus men en mer adekvat formulering är att det är förskonat från adekvat – vid höga förstoringsgrader skulle autofokus enbart vara till besvär.
Precis som alla EOS-objektiv är MP-E 65 så gott som oanvändbart på andra system än Canons egna: även om man mekaniskt skulle kunna anpassa objektivet för att fästas på ett annat kamerahus kan bländarmekanismen bara kontrolleras på elektronisk väg. Tyvärr saknas motsvarigheter till detta objektiv hos alla andra system i dagsläget. Huruvida detta i sig är ett argument för makroentusiaster att välja Canon-systemet återkommer jag till längre ner.
Synpunkter på design/konstruktion
MP-E 65 är föredömligt välbyggt – i synnerhet för att vara ett modernt objektiv. Det är visserligen lite tungt (730g) vilket kan kännas efter långvarig användning utan stöd men det bidrar också till en bra balans mot kamerahuset och en gedigen känsla. Med tanke på hur mycket objektivet måste klara av att växa på längden vore det antagligen svårt skala bort någon större vikt utan att göra bygget rangligare. Det avtagbara stativfästet håller även det högsta klass.
En sak jag gärna hade sett att Canon hade gjort annorlunda är framdelen av objektivet som jag anser har onödigt vid diameter. Vid största förstoringsgraden är arbetsavståndet av förståeliga skäl kort – cirka fyra centimeter. Detta hade dock varit ett betydligt mindre problematiskt om främre delen av objektivet hade haft en annan form. En konisk frontprofil hade haft flera fördelar eftersom den skulle...
- Stjäla mindre ljus – som det är nu skuggar den vida frontdiametern ofta motivet vid höga förstoringar. Detta sätter begränsningar både vid användning av blixt och vid fotografering i naturligt ljus
- Göra det enklare att närma sig motiv ur en lägre vinkel (enligt samma princip som diskuteras apropå användning ringblixtar i artikeln om makroblixtar)
- Underlätta fri sikt mot motivet – nu räcker det inte att höja ögat från sökaren – man måste flytta på kameran eller böja sig framåt för se motivet. Detta kan vara frustrerande – särskilt när man "tappar bort" ett rörligt motiv i sökaren och vill hitta det snabbt igen.
Med tanke på att frontlinsen bara är cirka 25mm i diameter finns egentligen bara ett argument för den nuvarande konstruktionen och det är att den möjliggör en filtergänga på 58 mm (Canon-standard). Ett klent argument på ett specialobjektiv som detta.
I ett försök att komma till rätta med den första punkten har jag fäst en silverfärgad reflektor runt frontlinsen.
Reflektorn består av ett par step-ringar (steg-ringar) som egentligen är avsedda att fungera som adaptrar mellan olika filtergängor (58->52 och 52->26 mm). Utsidan av 52->26 ringen är klädd med reflekterande aluminiumtejp och insidan är klädd med ett självhäftande, svart sammetsliknande material (Protostar Light Trap) som brukar användas för att klä insidan av teleskop och liknande optiska konstruktioner där man vill motverka inre reflexer.
Denna konstruktion har fått en permanent plats på mitt MP-E 65 och ännu så länge har jag inte upplevt att den har några nackdelar. Förutom att den faktiskt fyller en funktion som en ringformig reflektor som lättar upp skuggor framför och under motivet vid högre förstoringar har det ett par ytterligare fördelar:
- Den fungerar som ett kompakt och mycket effektivt motljusskydd – i synnerhet vid användning av blixt från kort avstånd har jag märkt en kontrastökning sedan reflektorn monterades
- Den ger ett mekaniskt skydd för frontlinsen och filtergängan – med detta monterat är jag betydligt mer bekväm med att trycka ner framdelen av objektivet i fuktig mossa, sandig jord, kodynga eller varhelst annars de små krypen behagar posera. Jag använder inte ens det främre objektivlocket längre eftersom detta ger fullgott skydd när objektivet ligger i väskan.
Användning vid handhållen fotografering
Mitt främsta skäl till att köpa detta objektiv var att hitta en smidig lösning för handhållen fotografering med blixt. När jag bytte system från Nikon till Canon och från APS till FF för cirka ett år sedan kunde jag inte längre på ett smidigt sätt använda min tidigare favoritkombination för denna typ av foto på: Micro-Nikkor 105/f4 i kombination med närbildslinser från Raynox. Till Canon har jag ett Tokina 100/2.8 och detta fungerar av olika anledningar inte fullt lika bra i kombination med Raynox-linser som den äldre lösningen även om det är fullt användbart och i vissa fall ger jämförbara resultat med MP-E 65 (se nedan).
Överst: en puppa av sköldbagge (Cassida). Nederst: En bild på mig när jag fotograferar puppan. Notera hur jag stöder objektivets framkant med samma hand som jag greppar tag om motivet med.
I motsats till vad man ofta hör – i synnerhet apropå småkrypsfotografering – så tycker jag att ett kort arbetsavstånd vid handhållen fotografering mest är av godo (bortsett då från att den vida fronten ställer till en del problem – se ovan). Jag uppfattar det som ojämförligt enklare att fokusera, komponera och hålla kameran still om vänsterhanden kan användas som en fysisk länk mellan motivet och objektivet: en teknik som är mycket välutbredd bland makrofotografer är att stödja objektivets framdel mot den vänstra handloven samtidigt som man med vänsterhandens fingrar fixerar motivet (eller snarare det motivet sitter på – som ett blad, grässtrå, kvist osv). Denna teknik benämns ofta som "the left hand brace technique".
Överst: En bärfis som vaktar sina äggkapslar på ett eklöv. Under: bild på mig vid fotograferingstillfället
Som jag tidigare påpekat är MP-E 65 en ganska tung pjäs och detta är förstås som mest påtagligt vid långvarig handhållen fotografering. Den stabila konstruktionen gör dock att man inte behöver tveka inför att stödja framdelen av objektivet mot olika föremål och ytor. Tyvärr har Canon i min mening gjort flera ganska grundläggande ergonomiska missar i sin kamerahusdesign. Jag ska inte gå in på dessa i detalj nu (spar det till en artikel på temat Nikon vs. Canon ur makrosynpunkt) men kort sagt så är vissa basala kamerafunktioner svåra att sköta utan att ta vänsterhanden från objektivets framdel (där man alltså gärna vill ha den när man använder MP-E 65 eller andra lösningar för fotografering vid högre förstoringsgrader).
Med MP-E 65 går det mycket smidigt att växla mellan olika förstoringsgrader och eftersom inställningen är steglös är det lätt att snabbt hitta den "optimala" förstoringen för ett givet motiv. Alternativa lösningar såsom försättslinser eller (ännu värre) mellanringar kräver lite mer pyssel om man vill göra förändringar i förstoringsgrad. När jag använde Micro-Nikkor i kombination med Raynox-linser kan jag inte påstå att jag uppfattade detta som något direkt problem – att byta mellan olika Raynoxlinser går trots allt ofta nästan lika snabbt som att ändra förstoringsgrad från den ena extremen till den andra på MP-E 65. Men den stora skillnaden är att det med detta objektiv går att göra ändringen helt kontinuerligt utan att ta ögat från sökaren – en lyx man lätt vänjer sig vid.
Parande Sciomyzid-flugor (ca. 5 mm långa). Dessa flugor kröp runt på en gammal trädgårdsbänk och de utgör ett bra exempel på ett motiv där den vida frontdiametern på MP-E 65 kan utgöra ett problem: här var jag helt hänvisad till ett uppifrån-perspektiv. På precis samma bänk har jag tidigare år fotograferat snarlika motiv med ett Carl-Zeiss Luminar 63/4.5 vars frontdiameter bara är drygt två och en halv centimeter – med denna lösning var det betydligt enklare att komma åt motivet från olika vinklar. Det krävde en hel del tålamod och sannolikt en portion tur innan jag lyckades förmå flugorna att närma sig bänkens kant tillräckligt mycket för att jag skulle kunna fota dem ur en lägre vinkel – dessförinnan var jag hänvisad till ett betydligt tråkigare uppifrån perspektiv.
Pherbellia annulipes, Sciomyzidae, ca 5mm långa. Tio exponeringar stackade för ökat skärpedjup.
När jag väl hade flugorna där jag kunde komma åt dem ur en låg vinkel var MP-E 65 plötsligt en fröjd att jobba med. Den goda ljusstyrkan gjorde det enkelt att med precision få skärpeplanet precis där jag ville ha det och jag kunde relativt enkelt knäppa av en bildsekvens för fokus-stackning med förskjutningar på några bråkdelars millimeter
Rovfluga (Asilidae). 12 exponeringar stackade för ökat skärpedjup.
Bilden här ovanför är ett annat exempel på handhållen fokus-stackning med MP-E 65. Den här gången är motivet en rovfluga och precis som i förra exemplet utgörs huvuddelen av belysningen av diffuserad blixt. För att undvika en helsvart bakgrund har jag ökat exponeringstiden till 1/6s. Objektivets stabila konstruktion gjorde att jag kunde pressa det tillräckligt hårt mot underlaget för att undvika mörka halos och suddiga konturer runt flugan.
Ännu har jag inte nämnt något om bildkvalitet och det beror helt enkelt på att det inte är så mycket att orda om: i fråga om optiska prestanda såsom skärpa, kontrast, färgåtergivning, distorsion, kromatisk aberration osv är MP-E 65 tillsynes perfekt – dvs, så bra som det kan vara inom ramen för fysikens lagar och vad som är urskiljbart. Den enda bildkvalitetsaspekten som jag kan ha synpunkter på är teckningen av oskarpa högdagrar som på grund av den 6-kantiga bländaren med raka lameller kan ge upphov till lite kantiga mönster i bilden. För att förtydliga – oskärpeteckningen i allmänhet är mycket mjuk och behaglig, men om man har gott om distinkta ljusa punkter (typiskt vattendroppar eller glänsande knottriga strukturer) strax utanför skärpeplanet så avbildas dessa som hexagoner i varierande storlek, vilket kan ge ett rörigare intryck än om bländaröppningen hade varit mer rundad.
För övrigt är objektivets optiska prestanda sällan en begränsande faktor vid handhållen makrofotografering. Det finns så många andra faktorer som uppträder som betydligt värre flaskhalsar ur bildkvalitetssynpunkt. En stor bov i dramat är rörelseoskärpa – vid höga förstoringsgrader kan även minimala rörelser och vibrationer få förödande konsekvenser för bilden. Blixtanvändning kan ofta råda bot på detta till stor del men trots blixtens oerhört korta brinntid kan exponeringstiden ändå bli tillräckligt lång för att snabba rörelser ska ha inverkan på bildskärpan. En kanske ännu större bov är diffraktion. Diffraktion uppstår när den effektiva bländaröppningen blir tillräckligt liten. Ofta räcker det att blända ner till f/11 för att man ska kunna märka av den och bortom f/16 är bildkvaliteten kraftigt försämrad. I makrosammanhang är det viktigt att skilja på "effektiv" och "nominell" bländare. Förenklat kan man säga att den nominella bländaren är den man ställer in på objektivet och den effektiva bländaren är den utgångspupill som sensorn "ser" (detta påstående stämmer dock inte med modern optik på Nikon-hus där man övergått till att använda effektiv bländaröppning i användargränssnitt). Skillnaden mellan nominell och effektiv bländare ökar i takt med förstoringsgraden. Närmare bestämt ser förhållandet ut såhär:
Feff = Fnom x (1 + Mag)
där Feff = effektiv bländaröppning, Fnom = nominell bländaröppning och Mag = förstoringsgrad. En nominell bländarinställning på f/8 ger vid förstoringsgrad 5:1 alltså den effektiva bländaröppningen Feff = 8 x (1 + 5) = 48. Dvs, diffaktionen vid 5X förstoring och f/8 är lika kraftig som hos ett objektiv inställt på f/48 och fokuserat på oändligheten (förstoringsgrad = 0). Därmed inte sagt att bländaröppningar på f/8 och mindre är oanvändbara vid höga förstoringar men det kan vara värdefullt att känna till att fysikens lagar här sätter begränsningar som lätt övertrumfar eventuella skillnader i optisk kvalitet.
Med andra ord: om man vet med sig att man i första hand kommer använda objektivet vid små bländaröppningar och höga förstoringsgrader så kan man med stor sannolikhet få lika goda resultat med avsevärt billigare, och mindre specialiserade lösningar än med ett objektiv som detta. I dessa fall är det snarare handhavandet som skulle motivera den dyrare lösningen.
Bilderna till vänster är tagna med Tokina 100/2.8 + Raynox MSN-202 och bilderna till höger är tagna med Canon MP-E 65. Eventuella skillnader i bildkvalitet är vid den här typen av fotografering – hög förstoringsgrad och kraftig nedbländning – så pass små att de i princip lika gärna kan vara tillfälligheter. Tittar man noga på bilderna i större format kan man ana tendenser till distorsion och färgförskjutningar i hörnen på bilderna från Tokina/Raynox-kombinationen men i fråga om upplösning är båda lösningarna här kraftigt begränsade av diffraktion. Motivet är en märklig sorts ur släktet Stagana (Drosophilidae) som jag hittade på en gammal sälgstam.
Användning vid stativfoto och stackning
Det var alltså i första hand handhållen fotografering som motiverade mitt köp av Canon MP-E 65 men eftersom jag hade begränsat utrymme för utrustning när jag åkte bort ett par veckor nu under sommaren så beslutade jag att lämna min kära bälg hemma och istället låta MP-E 65 visa vad det går för även i denna disciplin.
Min vanliga utrustning vid makrofotografering från stativ består annars av en Nikon PB-6 bälg och en uppsättning objektiv (typiskt: Carl Zeiss Luminar 63/4.5, och Apo-Componon 90/4.5 och 40/2.8). Detta är en lösning som jag är mycket nöjd med, både i fråga om handhavande och bildkvalitet. Utrymmesmässigt är det faktiskt inte någon jätteskillnad på utrustningen och MP-E 65 men PB-6 bälgen är otymplig att använda utan stativ så givet att jag ville kunna ägna mig åt båda formerna var valet enkelt.
Rent handhavandemässigt är MP-E 65 tveklöst sämre än bälgen på ett stativ. Främsta skälet är detta: Med en bälg som Nikon PB-6 kan förstoringsgraden mycket enkelt ändras genom att ändra utdraget med hjälp av bälgens bakre del (där kamerahuset är fäst) och därefter finjustera fokus med bälgens undre räls. Objektivet rör sig då inte mer än nödvändigt i förhållande till motivet vilket är bra av flera anledningar: dels minskar det risken för att man skrämmer motivet och dels bibehåller man vinkeln och orienteringen av den optiska axeln i förhållande till motivet vilket gör det lätt att hitta motivet i sökaren och komponera bilden. MP-E 65 växer kraftigt framåt när man ökar förstoringsgraden vilket man måste kompensera för genom att flytta hela uppställningen bakåt.
Illustrationen visar skillnaden i att ändra förstoring med bälgen där den främre delen kan hållas fast i förhållande till motivet och med MP-E 65 där utdragsförändringen endast kan ske framåt vilket medför att utrustningen måste flyttas för att kompensera för detta.
Antingen krävs alltså en separat fokuseringssläde eller så blir man hänvisad till att flytta hela stativet varje gång man ändrar förstoringsgrad. Det senare alternativet är – kan jag bittert intyga – en högst bristfällig lösning som hur försiktig man än är, ofta leder till att man skrämmer bort motivet eller på annat sätt sjabblar till det så att fotograferingstillfället går förlorat. Under de senaste veckorna har detta hänt mig flera gånger och det är sanslöst irriterande. En fokuseringssläde skulle göra situationen bättre (dock, inte lika bra som med bälgen) men mina erfarenheter av fokuseringsslädar säger mig att de med få undantag tenderar att vara stora och tunga eller instabila och oprecisa.
En annan nackdel gentemot bälglösningen är att förstoringsintervallet är strikt begränsat. Jag trodde kanske att det skulle kännas mer begränsande än det faktiskt gör men det visar sig att en förvånansvärt stor andel av de motiv jag vill fotografera – kanske 90% ryms inom detta intervall (obs. att detta skulle varit drastiskt annorlunda om jag använt en kamera med APS-sensor – se nedan). Det händer ändå regelbundet att jag känner ett behov av lägre förstoringsgrader än 1:1 och jag har även varit med om några tillfällen när jag önskat högre förstoring än 5X i fält. Självklart kan man ta med sig kompletterande objektiv men då tippar utrymmesekvationen snart över till bälgens fördel och skillnaden i handhavande blir ännu större: att byta objektiv på bälgen är bara en bajonettfattning bort (och den optiska axeln påverkas ej) men att byta MP-E 65 mot något annat innebär att man måste lossa hela utrustningen från stativet (varvid man riskerar att skrämma/sabotera motivet) byta optik, montera på utrustning och sedan på nytt försöka hitta motivet i sökaren.
Och precis som vid blixtfotografering är den onödigt klumpiga fronten på MP-E 65 en nackdel gentemot de objektiv jag brukar använda på bälgen. Ur ljussättningssynpunkt blir det lite som att ställa en svart vägg strax framför det motiv man ska fotografera. Den hemgjorda reflektorn runt frontlinsen är ger en klar förbättring men idealt är det inte.
Reflektorn fyller sin funktion extra bra när den kombineras med någon typ av diffusor. På bilden används en tillskuren bit av en halvgenomskinlig plastflaska (Änglamarks flytande tvål) som fästs med en gummisnodd. Läs mer om diffusorer i artikeln "Att tämja blixten"! Reflektorn och diffusorn skapar här nästan som ett miniatyr-ljustält vilket ger ett jämnt och mjukt ljus på motivet.
Förvånansvärt nog är MP-E 65 – dessa ganska allvarliga anmärkningar till trots – ändå ett intressant alternativ för den här typen av fotografering. Största skälet till detta är helt enkelt att det är så oerhört starkt ur bildkvalitetssynpunkt. Över hela förstoringsintervallet är detta objektiv lika bra som (eller bättre) än de bästa objektiv jag använt vid respektive förstoringsgrad. Efter otaliga tester av olika objektiv och kombinationer för att plåta vid dessa förstoringsgrader framstår detta för mig ungefär lika anmärkningsvärt som om en 18-200 mm zoom skulle matcha eller överträffa alla fasta gluggar i samma intervall.
Viktigt att påpeka är att jag vid den här typen av fotografering använder mig av stora bländaröppningar och många sammanslagna (stackade) exponeringar för att i största möjliga mån eliminera diffraktion (och i viss mån även rörelseoskärpa). Och det är först under dessa förutsättningar, där de vanligaste flaskhalsarna ur bildkvalitetssynpunkt tagits ur ekvationen, som den allra finaste optiken verkligen kommer till sin rätt och särskiljer sig från mängden.
En rovfluga med morgondagg. Stackad från 81 exponeringar. Detaljutsnitt ur bilden ovan:
Den här bilden på rovflugan i helfigur på trift-blomman kunde jag inte ta med MP-E65 eftrsom den minsta förstoringsgraden 1:1 inte gav tillräckligt synfält för att inrymma både blomman och flugan. Jag var därför tvungen att byta till ett annat objektiv – i det här fallet Olympus 80/4 på Olympus OM teleskopisk mellanring. 103 exponeringar stackade.
Ett annat exempel på den fina upplösningen som MP-E 65 ger vid stora bländaröppningar. 89 exponeringar stackade. Detaljutsnitt ur bilden ovan:
Slutsatser och rekommendationer
Canon MP-E 65 är ett utpräglat specialobjektiv och som sådant är det mycket bra för en liten skara användare. Huruvida det är ett bra eller dåligt köp är en högst individuell fråga. I alla händelser tycker jag inte man ska köpa det innan man noggrant utvärderat alternativa lösningar som mycket väl kan vara billigare, mer mångsidiga och, beroende på typ av fotografering, ge fullt jämförbara resultat.
Ett vanligt makroobjektiv som i sig fokuserar till 1:1, i kombination med ett par Raynoxlinser i olika styrkor (DCR-250 och MSN-202) är i med stor sannolikhet ett fullgott (eller bättre) alternativ i de flesta fall.
Jag har använt MP-E 65 både på en Canon 7D och på en Canon 5DmkII och jag är av uppfattningen den större sensorn i den senare
- ger ett mer användbart synfältsintervall. Om 1-5X täcker in 90% av motiven jag brukar stöta på så skulle den siffran uppskattningsvis sjunka till 70% med ett APS-hus.
- i högre grad drar nytta av de kvalitetsmässiga fördelar som MP-E 65 erbjuder gentemot billigare alternativ eftersom kvalitetsförsämringen som alternativen i vissa fall uppvisar i första hand uppträder i bildcirkelns utkanter och därmed inte syns i bild på en mindre sensor.
För att sammanfatta observationerna ovan kan man konstatera att vid handhållen fotografering med blixt så är behållningen med MP-E 65 i jämförelse med alternativa lösningar i första hand det smidiga handhavandet och i mindre grad bildkvaliteten. När det kommer till stativfoto och stackning är det istället precis omvänt så att handhavandet hamnar på minuskontot och bildkvaliteten är det starkaste argumentet att välja detta objektiv.
Är man investerad i ett annat system tycker jag inte att man ska betrakta MP-E 65 i sig som skäl nog att byta till Canon – inte ens om makrofotografering är ens huvudsakliga genre. I slutändan är det så många andra faktorer som är viktigare för slutresultatet och en förbättrad teknik ger så gott som alltid mycket större utslag än vad ett nytt objektiv gör – i detta avseende är det ingenting magiskt med MP-E 65.
Som Canon-fotograf är MP-E 65 tveklöst ett alternativ som den makrofrälste inte kan bortse ifrån. Även om det i många lägen går att hitta någon alternativ lösning som är jämförbar eller i vissa avseenden bättre så är MP-E 65 imponerande bra på mycket och ska villigt erkänna att det snabbt etablerat sig som en favorit i kameraväskan. Jag skulle fortfarande rekommendera att försöka tänja på gränsen för vad som går att åstadkomma med med billigare lösningar innan man slår till – som jag varit inne på har man mycket lite att vinna på med detta objektiv om tekniken är bristfällig och ett förhastat köp kan lätt sluta i frustration.
Reader Comments (24)
Hej Johnny,
Kortaste blixtsynktiden på 550D är 1/200s. Det är därför du inte kan använda kortare tider än så med blixten påslagen. I mycket starkt solljus kan det leda till överexponerade bilder trots att du bländar ner.
Vissa blixtar har high-speed-sync (HSS) för att kunna användas vid kortare slutartider. Du skriver inte exakt vilken blixtmodell du har så om din har det är omöjligt att säga.
Men om bilderna blir överexponerade av själva blixtljuset (dvs, INTE pga att det du fotograferar i extremt starkt solljus) – då är det inte slutartiden som är problemet utan blixtstyrkan. Hur mycket blixtljuset exponerar bilden ska du inte styra med slutartiden.
/John
Hej Johnny
Att din kamera ändrar slutartid till 200/s när du använder blixt är helt normalt, så gör alla kameror. Orsaken till det är att vid slutartider snabbare än 200/s (vissa kameror 250/s) blir öppning i slutarridån bara en smal glipa som åker framför sensor och när brinntid på en blixt är bara någon tusendel av en sekund så skulle enbart en del av bilden bli exponerad och en del skulle vara svart eller underexponerad. Lite mer om slutarfunktion här: http://www.fotosidan.se/cldoc/sa-fungerar-spegel-och-slutare.htm
Så även om du använder slutartid 200/s eller långsammare så blir exponeringstid ändå bara så lång som blixten belyser motiv dvs bara någon tusendels sekund.
Varför dina bilder blir vita (överexponerade) kan jag bara gissa när jag inte vet vilken blixt eller inställningar du använder. Men saken kan vara så att en del äldre blixtmodeller inte är kompatibla med din kamera eller att TTL-funktion på din blixt inte fungerar som den ska. Du kan testa att dämpa blixtljuset med att sätta vitt papper framför blixt, samtidigt som du experimenterar med bländar- och ISO inställningen.
/Stanislav
Jag missade att John redan besvarade Johnnys inlägg men låter mitt svar ligga kvar
/S
Hej John!
Sitter och funderar på hur du använder blixt monterad på arm vid olika förstoringsgrader på MP-E65. Du skriver bl.a.: "Men den stora skillnaden är att det med detta objektiv går att göra ändringen helt kontinuerligt utan att ta ögat från sökaren – en lyx man lätt vänjer sig vid." - Måste du inte ändå justera Manfrotto-armen för att blixten skall hamna på rätt ställe innan du tar bilden, eller går det att ha den mer universellt och så tar flaskdiffusorn monterad längst fram på objektivet hand om ljuset oavsett vinkel?
Calle – du har rätt: använder man blixt så krävs det att man också justerar blixtpositionen vid större förändringar av förstoringsgraden. Det är bra påpekat – vid handhållen fotografering är det sällan jag ändrar förstoringsgrad särskilt mycket utan att samtidigt ändra blixtpositioneringen. Det har förvisso hänt några i några känsliga fall där jag verkligen varit mån om att motivet inte skulle störas (vilket är svårt att undvika om man börjar justera blixtpositioneringen), men det måste i ärlighetens namn betraktas som undantag.
Fördelen är tydligare vid stackning i fast ljus (i fält eller i studion) där den sömlösa justeringen mellan det stora intervallet av förstoringsgrader är mycket smidig. Då använder jag dock mycket sällan sökaren (utan liveview) – så jag får säga att din kommentar är högst berättigad.
/John