Några ord om makroblixtar
John HallménDetta kan ses som en fortsättning på artikeln "Att tämja blixten". Som en läsare påpekade nämns i den artikeln inget om de särskilda makroblixtar som finns på marknaden. Jag har provat flera av dessa specialblixtar och de förtjänar naturligtvis ett omnämnande även om de sannerligen inte kan rekommenderas utan förbehåll. Själv föredrar jag faktiskt att använda "vanliga" blixtar såsom Nikon SB-400 eller Canon 270EX i kombination med någon lösning för att positionera dessa på ett flexibelt sätt (se "Att tämja blixten" för mer detaljer).
Lite förenklat kan man säga att det finns två typer av blixtar speciellt anpassade för makrofoto: ringblixtar och dubbelblixtar (tvillingblixtar eller twin-flash system).
Ringblixtar
En typisk ringblixt av enklare modell (systemoberoendeo, ej TTL-mätning)Ringblixtar består av ett blixthuvud som sitter som en ring runt objektivets frontlins. Detta gör det möjligt att komma mycket nära motivet utan att löpa risken att blixtljuset skuggas av objektivet eller andra saker i omgivningen. Dessutom får man effekten att motivet blir belyst runt om vilket i hög grad eliminerar skuggor. Det senare sätter en typisk prägel på bilden och vad man tycker om den är förstås en smaksak.
Själv har jag ofta svårt för ringblixtbilder och skälet är att frånvaron av skuggor ger ett platt och lite underligt utseende. Detta kan man ofta råda bot på genom att täcka över delar av blixthuvudet med något ogenomskinligt material (tejp eller liknande). Vissa ringblixtar erbjuder till och med möjligheten att reglera ljusbidraget från olika delar av "ringen" så att exempelvis den undre halvan är dämpad i förhållande till den övre.
En mer problematisk nackdel med ringblixten är att den gör det svårare att komma riktigt nära underlaget eftersom den bygger på några centimeter runt objektivets framkant. Detta gör att man ofta blir hänvisad till uppifrån-perspektiv vilket visserligen kan vara värdefullt ur dokumentationshänseende men mer sällan ger särskilt tilltalande resultat rent bildmässigt.
Schematisk skiss som visar hur en ringblixt (blå i figuren) i vissa lägen begränsar fotografen till att välja ett mer uppfrån-perspektiv. Det gula fältet motsvarar objektivets synfält – notera hur underlaget som inkluderas i synfältet hamnar längre ifrån motivet ju lägre vinkel som kan väljas. Ju nämare bakgrunden (och/eller förgrunden) befinner sig motivet desto mer definierad blir den – en väldefinierad bakgrund har ur dokumentationssynpunkt fördelen att förtälja mer om motivets omgivning men ger också oftast ett rörigare och mindre tilltalande intryck rent bildmässigt. Notera även att den övre delen av ringblixten hamnar ganska nära inpå motivet vilket kan vara en nackdel om man vill fotografera skygga kryp. Skissen är skalenligt såtillvida att den motsvarar ett arbetsavstånd av 9 cm, en filterdiameter på 58 mm och en ringblixt som bygger på 20 mm diameter från filtergängan.
Lockespindel i blåbärsris, fotograferad med delvis avskärmad ringblixt
En regnvåt ettermyra (Myrmica sp.), fotograferad med ringblixtBilden på ettermyran ger bra exempel på vad jag uppfattar som typiska problem med ringblixt: De ringformade högdagrarna i glansiga ytor tenderar att ta över bilden och ge upphov till lite förvirrande effekter. Dessutom märks här att ljuset är ganska hårt vilket är en konsekvens av att ringblixtar är lite svåra att diffusera på ett effektivt sätt och därför vanligtvis används utan extra diffusor.
Dubbelblixtar
Dubbelblixtar (ibland benämnda tvillingblixtar) består av två, relativt små blixthuvuden som kan placeras nära objektivets framkant. Typiskt sett kan de vinklas oberoende av varandra och ofta kan man även reglera fördelningen av ljusmängden mellan de två aggregaten. Dubbelblixtsystem (i synnerhet Canons variant) har många hängivna anhängare bland småkrypsfotografer. Nikon, Canon, Sony och Olympus tillverkar dubbelblixtar för respektive system. Jag har provat Nikons och Canons lösningar och här följer några tankar om dessa.
Nikon R1C1
Nikon R1C1 i en alternativ montering med den ringformiga adaptern fastsatt på en hydrostatisk arm istället för i objektivets framkant
Nikon R1C1 består av en styrenhet (SU-800), två blixthuvuden (R200) och ett adaptersystem för att fästa blixthuvudena runt objektivets framkant. Systemet som kan kompletteras med fler CLS-kompatibla blixtenheter är förhållandevis avancerat och fungerar helt trådlöst (IR). R1C1 har alltså potential att byggas ut till något mer än en dubbelblixt, men i grundutförandet är den just det.
Systemet är tekniskt imponerande på många sätt – mycket hög precision i exponeringsinställningen och SU-800 enheten ger ett utmärkt gränssnitt för att styra fördelningen av ljusmängd mellan enheterna/grupperna. R200-enheterna är trevliga bortsett från att de kräver speciella batterier (CR-123A). Nikon rekommenderar engångsbatterier av litium-typ; ett kostsamt och miljövidrigt alternativ. Det lär finnas uppladdningsbara motsvarigheter men dessa får användas på egen risk (mot Nikons rekommendationer).
Den största bristen i Nikons R1C1-paket är som jag ser det fästsystemet. Adapterringen som är tänkt att fästas i objektivets filtergänga är mycket klumpig och känns plastig (kanske är den mer hållbar än den ger intryck av men jag kunde inte skaka av mig känslan av att den vid minsta felbelastning skulle gå sönder). Klumpigheten och det bräckliga intrycket gjorde att jag till slut gav upp försöken att använda systemet som det i första hand var tänkt, med adapterringen och blixtaggregaten fästa i objektivets filtergänga. Helst hade jag varit utan den åbäkiga ringen men eftersom R200-enheterna ofattbart nog saknar standardiserade fästen som stativgängor eller vanliga blixtskofästen var jag mer eller mindre hänvisad till denna om jag inte skulle tillverka något helt eget. Det senare fanns det inte tid för så det slutade med att jag använde ringen med blixtenheterna på en hydrostatisk arm (Manfrotto 819-1). Resultatet blev en lösning som gjorde att R1C1 systemet (pris: 6000–7000 kr) var i stort sett lika bra som den diffuserade SB-400 (pris 1000-1500 kr) som jag annars föredrar (se "Att tämja blixten").
Länk till mitt R1C1-test på flickr »
Canon MT-24EX
Canon MT-24EX med ett av blixthuvudena på det medföljande fästet och det andra på en hydrostatisk arm för ökad flexibilitet
Canons dubbelblixt liknar Nikons på många sätt: En styrenhet som fästs i blixtskon och två blixthuvuden som fästs i en adapterring framtill på objektivet. Canon-systemet är dock inte trådlöst utan spiralkablar förbinder vart och ett av blixthuvudena med styrenheten. Personligen tycker jag inte att det stör nämnvärt och bara det faktum att enbart en snarare än tre enheter behöver förses med batterier (vanliga AA i Canons fall – laddningsbara funkar utmärkt) uppväger med råge eventuella obekvämligheter som kablarna ger upphov till. En annan skillnad är att adapterringen i vilken blixthuvudena fästs är betydligt bättre konstruerad. Förutom att den är mindre klumpig och generellt känns mer stabil är den avfasad på en sida så att det blir lättare att närma sig motivet ur en lägre vinkel.
Den viktigaste skillnaden är i mitt tycke att Canon valt att förse blixthuvudena med stativgängor såväl som vanliga blixtskofästen vilket ger mycket god flexibilitet när det gäller montering. Denna skillnad bör nog i mindre grad tillskrivas finurlighet från Canon än hjärnsläpp från Nikon – standardiserade fästen på huvudena borde vara en självklarhet i den här typen av system!
Jag experimenterade med olika monteringslösningar och en som jag gillade var att ha ett av blixthuvudena fastsatt på ring-adaptern och det andra separat på en hydrostatisk arm. På så sätt kan man positionera blixthuvudet på armen strax bakom motivet och därmed få en viss grad av genomlysning eller konturljus. För att mjuka upp ljuset kompletterade jag med hemgjorda diffusorer.
Canon MT-24EX är med sin prislapp på 8000–9000 kr ännu dyrare än Nikon R1C1 och även om den är bra på många sätt kan den knappast betecknas som ett självklart köp, ens för makrofantasten.
Heleomyzidae, bild tagen med dubbelblixt (Nikon R1C1 + Manfrotto-arm)
Miridae, bild tagen med dubbelblixt (Nikon R1C1 + Manfrotto-arm)
Sammanfattning
Makroblixtar kan vara utmärkta hjälpmedel vid makrofotografering. De är ofta relativt enkla att använda och torde utgöra intressanta alternativ om man är ute efter något som effektivt kan ge bra, enhetlig belysning i exempelvis dokumentationssyfte. Men har man mer estetiska ambitioner med sina makrobilder kanske inte makroblixten är det bästa och säkerligen inte det billigaste alternativet.
Reader Comments (9)
Hej och tack för en sammanfattning om ringblixtar. Jag vill tillägga några saker om just Canon MR-14EX som jag har och använder. Du nämnde att eftersom ringblixten sitter längst fram på objektivet så skulle det innebära att man måste fotografera i "uppifrån-perspektiv". Det tillägg du talar om är c:a 2 cm och med alla makro objektiv Canon har spelar dessa 2 cm ingen roll i det hänseendet. Mitt MP-E 65mm torde vara det objektivet som kräver mest närhet till objektet. I full förstoringsgrad på 5X blir avståndet 4 cm vilket innebär att ringblixten går utmärkt att använda även rakt frammifrån. Även inställningmässigt så kan man, som du var inne på, ställa in balansen mellan höger/vänster del från lika mycket på båda sidor till att bara använda en sidan. Min rätt begränsade erfarenhet (ännu) visar att bästa resultat fås genom att klistra fast ett papper över blixten för dämpning samt att ha en "vanlig" blixt som slav och upplättningsblixt bakom. Jag kan dock hålla med om att ljuset lätt blir rätt hårt med blanka partier som är svåra att påverka i efterhand. Jag har just börjat foto stackade bilder och lär fortsätta expimentera fram bra resultat med ringblixten som utgångspunkt, när jag ändå äger den, i stället för att överge den och bygga lösningar baserade på vanliga blixtar.
MVH
Jacob Boman
Hej Jacob,
Jag har lagt till en figur som förhoppningsvis illustrerar problemet med uppifrån-perspektivet vid ringblixtfotografering bättre. I den figuren är arbetsavståndet 9 cm. När jag fotograferar handhållet är arbetsavståndet ofta betydligt mindre än så och. Vid längre fotograferingsavstånd blir detta problem givetvis mindre men å andra sidan kommer ringblixtar sällan bra till sin rätt ur belysningssynpunkt vid långa avstånd.
Det kan vara värt att nämna att en ringblixt ofta kan fungera utmärkt monterad på något annat vis – vissa har till och med stativgänga som gör att de enkelt kan fästas på en arm eller liknande. En ringblixt monterad på en arm och positionerad ovanför motivet ger en liknande ljusbild som en blixt med "glass-diffusor".
Hej John.
Med den skissen förstår jag bättre hur du menar. Det blir naturligtvis en faktor så som illustrationen visar dvs när objektet är på marken och inte nära en kant av något slag. Väldigt ofta sitter insekter på andra underlag som grässtrån, blommor och liknande och i hemmiljö sätter jag dom nära en kant på tex ett bord för att kunna fotografera i en bra vinkel.
Jag äger också Canon 180mm 3.5L Macro som har förstoringsgrad 1:1 på 54 cm. Jag har testat med både ringblixt och min vanliga 580EX och ser oftast inte så stor skillnad men när jag gör det är det till ringblixtens fördel. Rent generellt är det väl svårt att få ett bra ljus på lite längre avstånd, oavsett vad för blixt man använder?
Det blir lätt en aning förvirrande när man använder termen "ringblixt" för blixtar som Canon MT-24EX och Nikon R1C1 eftersom det är två fristående små blixthuvuden och inte en ringformad blixt. Jag tror inte det brukar finnas någon stativgänga på de blixtar som har en ringformad blixt som man sätter fast som en enda enhet runt objektivet, i varje fall inte på Canon MR-14EX. Det går naturligtvis att haka loss den och hålla den i en annan position, något jag får testa framöver. I vilket fall som helst kommer ljuset i stort sett vara från samma position oavsett varifrån den sitter.
MVH
Jacob Boman
Nej, att man fotograferar kryp som sitter på platt mark är inte så vanligt men relativt plana underlag såsom trädstammar, stenar osv är desto vanligare. Även när man fotograferar kryp som sitter i vegetationen kan detta vara relevant om underlaget är större än arbetsavståndet. Just den här aspekten – att kunna hitta låga vinklar även på problematiska underlag är något som jag uppfattar som väldigt viktig men så behöver det förstås inte vara för alla. Jag tycker till exempel många gånger att redan makroobjektivet i sig har för vid diameter och väljer därför ibland att använda små, smala specialobjektiv (exempelvis Zeiss Luminar 63/4.5), helst monterade på "finkalibriga" mellanringar.
Själv använder jag i regel inte blixt alls vid riktigt långa arbetsavstånd såvida jag inte kan placera blixten/diffusorn så att den ändå är nära motivet. Även detta är förstås en fråga om smak – jag har helt enkelt svårt för blixtljus med stark framifrån-prägel såvida det inte används i rent upplättningssyfte och den huvudsakliga ljuskällan är en annan.
Jag har ingen erfarenhet av MR-14EX men den enkla ringblixten som är avbildad i artikeln har jag använt monterad på arm ovanifrån motivet vid ett par tillfällen. Den stora fördelen med detta gentemot den gängse monteringen är att man då får ett ljusbidrag som kommer både uppifrån/framifrån och uppifrån/bakifrån vilket ger bidrar till en avsevärt bättre djupkänsla i bilden.
Att kalla MT-24EX och Nikon R1C1 för ringblixtar vore olämpligt så det är därför jag använt benämningen "dubbelblixtar" i artikeln.
Hej! Har själv en Sigma EM-140 ringblixt och är nog över lag missnöjd med resultatet. Nu är jag ju inget proffs, men det där med högdagrar förstör ju allt. Speciellt insekter är ju extremt reflektiva också.
Klart att man kan plocka av blixten och vinkla men då ser jag inte varför man ens skulle använda sig av en ringblixt. Eller är det någon som har byggt någon bra diffuser för ringblixt?
Ringblixt = Bra om man ska leka CSI och det konstnärliga ska stå tillbaka, annars inte. Håller ni med? Den enda förmildrande omständigheten är ju att ex Sigma-blixten kan styra andra blixtar så man kanske kan fiffla ihop det på något vis. Dyrt blir det iaf. Men går det ens att få bra? Vanlig blixt + glassbytta verkar ju dominera om man ska gå efter er praktiska erfarenhet.
Ja, nu har jag inte testat Sigma EM-140 heller men generellt sett håller jag nog med även om jag kan tänka mig ett par tre ytterligare som faktiskt kan ha nytta av liknande blixtar utöver "CSI wannabees" ;-)
Under studioförhållanden kan de användas i kombination med en diffuserande papperskon eller -cylinder runt motivet med bra resultat men det blir svåradministrerat i fält och jag kan inte minnas att jag sett någon vettig hemgjord ringblixtdiffusor för fältbruk. Därmed inte sagt att det inte går att hitta på en sån – det finns förvånansvärt många outforskade möjligheter inom makrofoto.
Jag har läst på om Canon 270EX som du använder med den hydrostatiska armen och en hemgjord diffusorer. Jag har även läst på, angående dubbelblixten Canon MT-24EX. Eftersom det går att bestämma graden av styrka av dom två blixdelarna i MT-24EX, så att tex 60% är på höger sida och 40% på vänster sida borde väl ändå innebära en stor fördel mot 270EX ( förutsatt att man använder en eller två hydrostatiska armar med diffusorer)? Canon har nu en ny modell av din blixt som heter Canon 270EX II. Den stora skillnaden är att den kan användas som trådlös slav och extern blixt. Tyvärr är den begränsad så att om två enheter används ligger båda i grupp A och avfyras med lika mycket ljus.
Jag kan inte dra någon annan slutledning än att det måste vara en fördel att då använda Canon MT-24EX, om vi nu talar enbart om funktion och inte pris, om man har möjlighet att med en och samma enhet använda den som du använder 270EX, men också ha fördelen av upplättningsljus tex bakifrån.
Naturligtvis kan jag missat någon detalj i sammanhanget som kan vara en avgörande faktor..? Jag vill understryka att jag bortser från prisskillnaden som är enormt stor, utan nu talar jag enbart om funktion och fördelar/nackdelar. Jag kan inte uttala mig om det ÄR ekonomiskt försvarbart för den hängivna makro fotografen men det borde väl ändå vara en fördel rent logiskt, tycker jag...
Hej Jacob,
Jag kan tänka mig att det i vissa lägen är en fördel att ha två separata blixthuvuden med ställbart förhållande. Kanske är det något man kan lära sig att uppskatta men jag kan inte påstå att jag blev "såld" på det när jag testade dem. Det var kul när jag fotade ett testmotiv inne men när gick ut och provade "på riktigt" tyckte jag mest att det blev en sak för mycket att tänkta på – det blev mer mixtrande och mindre fotograferande. Som sagt – säkert en vanesak.
En viktig aspekt för mig är vikten. Fotar man handhållet i fält är det lätt att det blir påfrestande och det är särskilt viktigt med utrustning som sticker ut en bit från tyngdpunkten och därmed introducerar ett stort rörelsemoment. MT-24EX väger enligt uppgift 585g utan batterier och 4st AA väger 112g vilket ger 697g. 270EX väger 204g inklusive batterier.
Så, för min del hamnar nog priset först på tredje plats om jag skulle ranka fördelarna med 270EX – viktigare aspekter är vikten och enkelheten. Men det är min högst personliga uppfattning som dessutom mycket väl kan komma att ändras!
Hej
Jag har hittat ett blixtarmsystem, Scorpion, som är tillverkat för Nikon:s macroblixtar SB-R200. Det är tillverkat av en Italiensk firma som heter Agno´s equipment. Ursprungligen tillverkat för medicinsk fotografering. Agno´s hemsida www.agnos.com är tidvis omöjlig att öppna.
Men jag har lyckat köpa Scorpion av dom.
Hittade systemet i en trevlig webbtidning som heter Animamundi. Hemsida animamundimag.com. I senaste nummret (3) finns en artikel om blixtarmsystemet på sid 121-123. Där finns även länkar till Youtube med filmsnuttar som dom lagt ut på Scorpion.
Har bara haft systemet i någon vecka med det verkar vara mycket användbart för macrofotografering. Pris: 133 euro + frakt.