Bildfusk
Vissa ord är så där härligt laddade att det nästan bränner lite i fingertopparna när man skriver dem på tangentbordet. Bildfusk är ett sådant, åtminstone för en fotograf. För det är ju vi fotografer som ägnar oss åt bildfusk. Ja, själva gör vi det förstås inte, men det finns ju andra som gör det.
Så vad är bildfusk? Hur gör man? Ja, för att kunna fuska behövs först och främst någon form av regelverk att bryta mot. Inom konst i stort brukar regelbrott närmast betraktas som eftersträvansvärt, men kanske är det tack vare den fotografiska bildens förflutna som ovedersägligt sanningsvittne som det tillsvidare råder undantagstillstånd inom fotogebitet. Fotografen med fuskarambitioner kan nämligen välja och vraka mellan en uppsjö riktlinjer, regeluppsättningar och normsystem – ibland så intrikata och känsloladdade att de börjar likna religioner.
Förekomsten av heliga kor varierar mellan olika genrer. Några, såsom konst- eller reklamfoto är mycket liberala och inom dessa är det följaktligen tunnsått med fusk (om man nu inte väljer att betrakta allt detta som fusk). Mitt tips till nybörjaren inom bildfusk är att istället titta närmare på det som brukar benämnas naturfoto. Inom denna anrika genre är den nämligen så pintjockt med måsten och böran att det är hart när omöjligt att inte stöta sig med någon. Det underlättar förstås att genren inrymmer så otroligt många och vitt skilda uppfattningar.
Vissa upprörs kolossalt vid tanken på att använda blixt. Andra skulle för allt i världen inte beskära en bild i efterhand. För många är tekniken oväsentlig så länge motivet är "autentiskt", ett begrepp som kan te sig enkelt tills man börjar nysta i det. Får man flytta på en pinne som stör landskapsbilden? Spelar det roll om pinnen tas bort innan bilden tas eller kan man lika gärna göra det i efterbehandlingen? Hur är det med stativbenet som råkade skymta i bild i hörnet? Dammkorn på sensorn? Var går den magiska gränsen för autenticitet?
Som självlärd (läs: oskolad) fotograf som till råga på det ofta placeras i naturfotofacket händer det mig då och då att jag blir varse regler som jag inte hade en aning om. Tills ett samtal med en fotokollega för bara några veckor sedan var jag till exempel helt ovetande om att det är aja-baja bland fågelfotografer att plåta en fågel vid boet.
Men det kräver inte mycket självrannsakan innan jag inser att jag sitter på drösvis av egna regler och resonemang kring som rör mitt lilla område – småkrypsfoto. Många av dessa uppfattningar skulle antagligen för utomstående framstå som minst lika otippade som fågelfotoregeln tycktes mig. Jag tror att reglerna hjälper till att definiera vad det egentligen är man håller på med. De blir till ett avgränsande ramverk att ta spjärn emot för att komma någonstans alls. Därmed fyller de förstås en viktig funktion på ett privat plan men det behöver ju inte betyda att de förtjänar att upphöjas till allmän lag. Kanske är det just vår tendens att göra det senare som är källan till den djungel av motstridiga ideal som råder inom exempelvis naturfoto. Ibland får jag frågan om jag brukar använda kylspray för att få krypen att sitta still eller åtminstone spraya insekterna med vatten för att de ska se så där bildskönt daggtäckta ut. Förutom ett styng av förnärmelse över att någon ens kunde tro att jag skulle sänka mig till detta "fusk", blir ryggmärgsreflexen att försöka motivera varför detta vore förkastligt med hänvisning till något högre ideal (djurplågeri, verklighetsförvrängning osv). Men jag biter mig i läppen och nöjer mig med ett subjektivt svar. Att spraya krypen är inte min kopp te. Visst kan jag motivera varför, men det är till syvende och sist en smakfråga. På samma sätt kan jag drabbas av en närmast kväljande reaktion inför förfarandet att ta med sig färgade papperslappar ut i fält, för att enkelt kunna åstadkomma en bakgrundsfärg som matchar krypet i förgrunden. Hyckleri kan tyckas, med tanke på att jag själv brukar använda lämpligt tillblandade kluttar av modellera i precis samma syfte när jag fotar döda kryp hemma i makrostudion. För mig är det förstås en väldig skillnad – i fältbilderna vill jag att allt ska vara "på riktigt" men i studiobilderna tillåter jag mig helt andra grepp. Men jag kan knappast begära att folk ska anamma eller ens känna till mina specifika kriterier för vad som är en renhårig småkrypsbild.
Trots bristen på gemensamma ideal går det ändå att undvika att konflikter uppstår. Genom att öppet redovisa metod och utrustning så slipper man riskera att någon känner sig lurad. Visst sker det på bekostnad av den "konstnärliga integriteten" eller yrkeshemligheterna (som många fotografer fortfarande värnar om). Men det är väl knappast mer än rätt att fotografer som vill hålla på sina hemligheter får finna sig i att bli ifrågasatta i högre grad?
Med öppenheten som bas minskar också risken att förirra sig upp på någon av de höga och ålderstigna hästar som ännu travar runt i naturfotovärlden. De har orsakat många svåra fall och för naturfotografins skull jag tycker det är dags att överväga nödslakt.
Texten publicerades ursprungligen på Norstedts gästblogg (2012).
Reader Comments (4)
Mycket väl skrivet. Håller fullständigt med.
Godt og velskrevet John! Om du redgjør for anvendte metoder og "triks" så har du ryggen fri. Deretter får det bli opp til enhver å mene hva han vil. Og vi skal jo ikke glemme at uansett hvilken teknikk som anvendes vil kameraet bare gi en subjektiv teknisk avbildning av virkeligheten. Alle de mangfoldige strukturer og farger som fascinerer oss hos f.eks. insektene er jo ikke utviklet for oss! De har kommet til i samspillet mellom individ og omgivelser og sørget for at arten fortsatt lever og fungerer. Når en Pardosa hann svinger med palpene og eksponerer hele sin arts personlighet foran en avventende hunn, så gir han blaffen i hvordan en eventuell fotograf oppfatter situasjonen. Det eneste som teller er om han får napp hos partneren - eller om han blir middagsmat. Og det intrykk som skapes på "sensoren" hos den avventende hunnen er noe ganske annet - og mer betydningsfullt - en det som lagres inne i din Canon! En diskusjon om hva som er eutentisk i denne sammenheng blir ganske betydningsløst.....
Två tänkvärda artiklar om samma ämne.
Pseudo-nature Photographers (Jenn Wei):
http://heejennwei.blogspot.se/2013/08/pseudo-nature-photographers-of-indonesia.html
Macro Photography Ethics (Nicky Bay):
http://sgmacro.blogspot.se/p/macro-photography-ethics.html
Jag kan dock inte påstå att jag håller med författarna till fullo, speciellt inte den senare. Han är lite väl hardcore enligt min mening. Vill han jobba på det sätter må det väl vara hänt, men det behöver ju t ex inte betyda att det är oetiskt att klippa av ett grässtrå för att kunna fota en larv på ett bättre ställe.
Tack för det Jonas! Min vän Nikola Rahmé tipsade mig om den första för ett par veckor sedan. Vi konstaterade belåtet att en kategori bilder som vi samstämmigt himlat med ögonen åt sedan en lång tid tid "äntligen" lyftes fram ur ett mer nyktert perspektiv. Tveklöst finns det mycket att förfäras över där – såväl etiskt som estetiskt. Men jag misstänker återigen att den värsta skandalen hade kunnat undvikas om han varit mer öppen med sin metod från början. Även om han inte avsiktligt mörkat ner eller ljugit om sin metod (det vet jag inte om han har) så har han varit tillräckligt förtegen/otydlig för att lämna fältet öppet för den här typen av avslöjande "scoop". Några av de bildbylines i form av citat från fotografen som cirkulerat innehåller påståenden som i ljuset av det som framkommit framstår som lögner, men han hävdar till sitt försvar att han blivit felciterad och skyller på medias vilja att göra bilderna mer säljande. Jag kanske är godtrogen men baserat på den bild jag fått av honom kan jag inte utan vidare avfärda det. Som jag förstått det är han extremt resultatinriktad och missbedömer antagligen hur stor vikt många av oss lägger vid tillvägagångssätt.
Nicky's artikel var intressant att läsa och innehåller många kloka ord och det är väl inte fel att begära att alla i detta gebit åtminstone reflekterar över de frågor han tar upp. Även om man inte spaltar upp det i paragrafform har vi väl alla någon form av etiskt ramverk som vi rättar oss efter. Däremot anser jag, som jag nämner i artikeln ovan, att man gott kan avhålla sig från att försöka upphöja sina personliga tumregler till allmän lag. Därmed inte sagt att man inte kan tillåta sig att argumentera för sina egna ståndpunkter – eller ifrågasätta andras. Men, bortsett från att jag tycker man kan begära öppenhet/uppriktighet betraktar jag de flesta av mina fotoetiska uppfattningar som uttryck för smak snarare än moral.