Dödgrävare är omsorgsfulla föräldrar
Stanislav Snäll
Tre vanliga arter av åtta svenska dödgrävare. Från vänster: Nicrophorus vespilloides, Nicrophorus humator och Nicrophorus vespillo. Foto: Stanislav SnällDödgrävare är en grupp skalbaggar med ett mycket speciellt levnadsätt och utveckling. De tar hand om döda djur och ser till så att många kadaver försvinner under jord. Där av deras något morbida namn ”dödgrävare”.
I Sverige har vi åtta arter, men tre av dem har man inte påträffat under de senaste 100 åren. De har ett ganska uniformt utseende; antingen arter med orange-röda tvärband på svarta täckvingar eller helsvarta arter. Skillnaderna mellan arterna syns på behåringens färg (svart eller gul), antennklubbans färg, halssköldens form eller på utformningen av bakbenen.
Dödgrävare är nekrofager, dvs djur som lever på och utvecklas av kadaver som de inte själva dödat. Som vuxna skalbaggar kan de känna lukten av ett kadaver på mycket långt avstånd och flyger efter lukten. När flera dödgrävare anländer till det döda djuret påbörjas val av lämplig partner. En hona och en hane bildar ett par och försöker skrämma iväg och driva bort andra konkurrerande dödgrävare. Det kan bli ganska intensiva strider. Om kadavret är stort kan det hända att dödgrävarparen accepterar att även andra par stannar. Ibland kan man se hur nyanlända dödgrävare springer på, över och runt om det döda djuret. Detta gör den för att skaffa sig en uppfattning om djurets storlek, förruttnelsetillstånd, markunderlag och huruvida kadavret passar som föda för avkomman.
Huvud på Nicrophorus investigator, en art som har sin utbredning över hela Sverige. Nikon D300, bälg Novoflex, Zeiss Luminar 63mm. Bilden är stackad av 37 exponeringar.. Foto: Stanislav Snäll
En dödgrävare som har kvalster som fripassagerare på ryggen. Nikon D300, bälg Novoflex, Uniprint Anastigmat 50mm/f3.5. Bilden är stackad av 25 exponeringar. Foto: Stanislav Snäll
Ibland när det handlar om små kadaver av möss eller småfåglar kan dödgrävarna flytta på det några decimeter till en mer lämplig plats. Dödgrävaren kryper under kadavret, lyfter det med sin rygg och flyttar det döda djuret en liten bit i taget. Det ser ut som om det döda djuret rör sig långsamt vaggande framåt. Det händer också att flera par med gemensamma krafter gräver ner det döda djuret och först därefter börjar slåss om vilket par som ska få vara kvar. Om kadavret är av ett större djur kan inte ens flera par skalbaggar gräva ner det. Då ligger kadavret kvar på marken och förmultnar samtidigt som skalbaggarna och deras larver finns sig under kadavret. Vid nedgrävningen arbetar dödgrävarna under kadavret genom att gräva och med sina egna ben pressa den uppgrävda jorden åt sidan utanför djuret så att det döda djuret långsamt sjunker samtidigt som den omkringliggande jorden faller ner på kadavret och begraver det.
Nicrophorus vespillo som känns igen på böjda bakben. Nikon D7000, Micro-Nikkor 105mm/f2.8 VR. Foto: Stanislav Snäll
När kadavret begravts under mark kryper dödgrävarparet runt om kadavret och slätar ut jordkammarens väggar med sina ryggar. Ibland händer det att hona driver iväg hanen och fortsätter arbeta själv. Därefter lägger honan ungefär 20 ägg. Beroende på art lägger honorna äggen antingen direkt i gravkammaren eller gräver en gång snett under djuret för äggen. Under äggens embryonala tid (ca 5 dagar) bearbetar honan kadavret. Hon river bort hår, päls eller fjädrar av det döda ruttnande djuret och formar om det till en boll. Uppe på bollen gör hon sedan en grop och lämnar en frätande vätska i den. Det frätande ämnet hjälper till att smälta köttet till en vätska som hon kommer att mata larver med. Efter att larver kläckts flyttar de upp på bollen till gropen där honan börjar föda upp dem. I början matar honan larverna i 10-30 minuters intervall och efter en halvdag upp till en dag börjar larverna äta själva. När larverna vuxit ett tag behöver de ömsa skinn. När de har ömsat skinn måste honan mata dem igen i början. Först i det tredje larvstadiet kan de äta helt utan honans hjälp. Varje larvstadium tar ca 1-2 veckor. Fullvuxna larver förpuppar sig under jord nära kammaren. Förpuppningstiden är ca 2 veckor. Den nykläckta dödgrävaren stannar i jorden fram till nästa år. Hos vissa arter övervintrar larven i det tredje stadiet och förpuppar sig först under våren. I vissa fall och under gynnsamma förhållanden kan några arter få två generationer under ett år.
Nicrophorus sepultor, en dödgrävare som har inte hittats i Sverige på över 100 år. Studiobild på preparerat exemplar, stackad av 29 exponeringar. Canon 40D, Vivitar 55mm/f2.8 Macro. Foto: Stanislav Snäll
Man kan hitta dödgrävare även på andra ruttnande ämnen, som i gamla svampar, i komposter med starkt förruttnade vegetabila ämnen eller i spillning. De finns där för att hitta föda åt sig själv. De jagar fluglarver, dyngbaggelarver eller andra små organismer.
Inte sällan hittar man ett stort antal kvalster sittande på dödgrävare. Dessa är dock inte parasiter som man skulle kunna tro. Kvalstren låter sig transporteras på dödgrävarens kropp för att senare släppa taget när den kommer fram till ett kadaver. Där letar de upp en annan insekt som de kan sätta sig på men den här gången för att suga värdinsektens blod. På detta sätt gör de livet surt för dödgrävarens rivaler från andra grupper, som ett tack för snålskjutsen.
Reader Comments (3)
Fascinerende adfærd. Super post - tak for det Stanislav.
Mvh
Jesper
Mycket intressant artikel. Tänk om man haft sådant undervisningsmaterial när man gick i skolan.
Så häftigt.
Såg precis en död sork som hade besök av dessa baggar.
Undrade vad de hette. Läskigt när det döda djuret "rör" på sig, när de försöker flytta det.
Tack för en bra artikel.
Madde