Månadens kryp - April

Hane och hona av timmerman sittande på avverkade tallar. Nikon D300, Sigma 24/1.8. ISO640, f22, 1/125s. Foto: Stanislav Snäll

En titt genom fönstret manar inte just nu till att ge sig ut för att fotografera småkryp. Snart är det mitten på april och här i Stockholm snöar det.  Men, men, bättre väder kommer säkert snart och då kan det finnas mycket att fotografera. Bland de småkryp som är typiska för april månad finns några som jag vill gärna tipsa om.

I första hand en skalbagge som har de längsta antenner bland insekter – timmermannen (Acanthocinus aedilis). Hanarnas antenner kan vara fem till sex gånger så långa som kroppen. Deras längd tjänar till att leta fram honan. Längst ut på antennerna finns det luktorgan som kan lokalisera honan eller kan känna doften av kåda och skadade tallar. Honan brukar sitta på en tallstock och är med sin grå-bruna färg så gott som osynlig på den spräckliga grova tallbarken. För att upptäcka den behöver man ha en bra dos tålamod och undersöka bark på tallstammar mycket noggrant. För att hitta timmermannen ska man bege sig till en trave av grova fallna tallstammar. Stammarna får inte vara för gamla, de måste fortfarande dofta kåda. En varm aprildag kan man hitta flera exemplar av timmerman på en uppsamling av avverkade tallar.

Timmerman på nära håll. Nikon D300, Nikkor 105/2.8 VR, Nikon SB-400. ISO 200, f16, 1/250s. Foto: Stanislav SnällEn annan skalbagge som man bara hittar under tidig vår är majbaggen. I Sverige finns det fyra arter och i stockholmsområdet har vi tre av dem. Blå majbagge (Meloe violaceus), svart majbagge (M.proscarabaeus) och korthalsad majbagge (M.brevicollis). Ingen av dem är allmänt vanlig men med lite nödvändig information går det att hitta någon av dem. Alla de tre arterna liknar varandra, de är mörka, blåsvarta, har en stor och tung bakkropp med korta täckvingar. Deras tunga och klumpiga kropp har korta ben och saknar flygvingar. Majbaggar kan man hitta krypande på marken eller sittande på färska gröna växter som de gnager på. Men hur kan de förflytta sig till nya ställen om de inte kan flyga och har svårt att krypa på längre avstånd? Långa transporter till nya marker står deras små larver för. När en larv kläcks från ägget kryper den upp på en blomma och där väntar den att det kommer ett solitärt bi för att hämta nektar eller pollen. Majbaggelarven klamrar sig då fast vid biet och låter sig bäras till bon där den det kommande året parasiterar genom att äta både honung och bilarver. För att hitta en majbagge runt Stockholm är det bästa att i slutet av april besöka något sandtag på Mälaröarna och leta på varma solbelysta ställen med låg och färsk vegetation.

Svart majbagge. Nikon D300, Nikkor 105/2.8 VR, Nikon SB-400. ISO200, f16, 1/80s. Foto: Stanislav SnällDen tredje insekten jag vill tipsa om är en fjäril, sorgmanteln (Nymphalis antiopa). Trots att färgen på vingarna är övervägande svart är det en av Sveriges vackraste fjärilar och en av de största.  D är kanske just den enkla och strama kontrasten mellan den svarta mittenytan på vingarna och den vita kanten som gör att sorgmanteln utmärker sig. Man kan få syn på den redan på långt håll när den kommer flygande en vacker vårdag, och den går inte att förväxlas med någon annan art. Men det är ingen lätt uppgift att ta bilder på sorgmanteln. Man måste smyga sig fram utan att skrämma iväg den, samtidigt som man ska komponera en bild. Men en lyckad bild på sorgmantel kan bli en uppskattad belöning för mödan.

Sorgmantel, detalj av vinge. FujiFilm S5PRO, makrobälg, Scneider Componon 135/5.6. ISO 800, f5.6, 1/45s. Foto: Stanislav Snäll