Sörmlandsexkursion den 17 juli, 2012

Den här artikeln beskriver en heldagstur som Stanislav och jag gjorde i förra veckan. Siktet var i första hand inställt på tre stora, fina och ovanliga skalbaggsarter som alla kan hittas i Södermanland: raggbock, läderbagge och ekoxe. Men som vanligt bjuder exkursioner som denna på en hel del annat!

Fotograf, om inget annat anges: John Hallmén (med kamerahuset Canon 5DmkII)

---

Vi sågs i Tumba vid sjutiden på morgonen och första stationen låg ett någon timmes bilfärd i västlig riktning. Stanislav har under sommaren arbetat med ett stort inventeringsprojekt på uppdrag av länsstyrelsen i Södermanland. Arbetet består i att undersöka förekomsten av ett tiotal rödlistade skalbaggsarter på flertal olika lokaler i länet och ger underlag för beslut om att skydda lokaler med viktiga naturvärden från att exploateras. Första delen av den här turen skulle alltså i princip bli en dag på jobbet för Stanislavs del.

Canon EF 40/2.8 STM, 1/320s, f2.8, ISO200

Fällfångst är en grundläggande del i inventeringsarbete och en förutsättning för att man ska kunna uppskatta populationsstorlek och på ett så objektivt sätt som möjligt kunna följa utvecklingen på en viss lokal. På bilderna ovan syns så kallade fönsterfällor bestående av en plexiglasskiva med vätskefyllt tråg som placerats ut på en avbruten tallstam. Fällorna vittjas med jämna mellanrum och fångsten tas hem för analys.

Strax innan vi skulle bege oss vidare hörde vi ett gnagande ljud från basen av tallstammen där fällorna var placerade. När vi lättade på barken hittade vi förklaringen. 

Canon 40/2.8 + Raynox DCR-150, 1/60s, f/8, ISO1600 Canon MP-E 65mm + Canon 270EX yoghurtdiffusor, 1/125s, f/9, ISO400

Det visade sig vara ett par nykläckta bitbockar (Spondylis buprestoides) som var i full färd att gnaga sig ut genom barken från sin puppkammare. Dessa robust byggda långhorningar kan bli närmare två och en halv centimeter och har inte fått sitt namn av en slump: käkarna är kraftiga och vassa och bitbocken tvekar inte att använda dem i försvar om man greppar den obetänksamt!

Därefter begav vi oss till nästa inventeringslokal som låg någon knapp kilometer från den första. Fällor var uppsatta på en solexponerad trave med tallstockar som av allt att döma hade legat på platsen ett bra tag. 

Nikon D7000 + Sigma 24mm f/1.8, 1/1250s, f4.5, ISO400 Foto: Stanislav Snäll

Efter en slurk kaffe och en macka hade avtryckarfingret fått ny energi och innan det var dags att marschera längre in i skogen passade jag på att fotografera ett par av travens mest typiska invånare.

Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/160s, f/9, ISO100 

Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/160s, f/9, ISO100Acantholycosa lignaria är namnet på denna välkamouflerade och ovanligt långbenta vargspindel. Kroppslängden är 7–8 millimeter men de långa benen gör att de ger intryck av att vara större.

Båda de avbildade exemplaren är honor som bär på var sin äggkokong. Det här är typiskt för vargspindlar och trots att äggkokongen är ungefär lika stor som spindelns kropp tycks den inte inverka nämnvärt på dess rörlighet. Av någon anledning är det ganska stor variation på äggkokongernas färg – från gulvita eller bruna till blå eller gröna och allt däremellan. 

En annan jägare som är extremt typisk för den här miljön är den iögonfallande rovflugan Laphria flava. Dessa flugor posterar sig gärna på välexponerade platser och tycks ha en förkärlek för avbarkade timmerstockar i solbelysta tallskogsgläntor som denna.

Den 25mm långa lurviga kroppen för tankarna till en förvuxen humla men utstående ögonen och de långa och extremt kraftiga benen ger den ett säreget utseende. För människor är den fullkomligt harmlös men för andra insekter är den ett glupskt monster som slår sina byten i flykten! 

Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/200s, f/16, ISO400

Efter tjugo minuters promenad promenad in i skogen kom vi så till ett av dagens huvudmål, nämligen ett tallskogsområde som eldhärjades för fem–sex år sedan. Skogsbrandsdrabbade områden är intressanta tack vare att de utgör livsrum för en mängd, mer eller mindre specialiserade arter som utvecklats för att dra nytta av förutsättningarna i denna numera relativt ovanliga miljö.

Nikon 28mm f/2.8 AI-s, 1/500s, f/5.6, ISO100

Canon 40/2.8 + Raynox DCR-150 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/25s, f/18, ISO100

På brandfältet syntes flera exemplar av den allmänna långhorningen gulröd blombock (Stictoleptura rubra). Alla vi såg var honor (hanar har slankare kroppsbyggnad och svart halssköld) som sökt sig till platsen tack vare den rikliga tillgången på bra äggläggningsplatser – gammal död ved.

Jag vill här passa på att säga några ord om fototekniken. Bilden på blombocken ovan är en kraftigt beskuren version av bilden här nedanför. Här har jag använt Canons 40mm f/2.8 EF STM i kombination med försättslinsen Raynox DCR-150. Slutartiden är vald för att få en välexponerad bakgrund och på förgrundsmotivet använder jag en diffuserad blixt för att lätta upp de hårda skuggor och skarpa kontraster som annars uppstår i direkt dagsljus. Det här är knappast att klassificera som en riktig makrofotooptik men det duger utmärkt till att ta den här typen av bilder.

Canon 40/2.8 + Raynox DCR-150 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/25s, f/18, ISO100

Att ta närgågna bilder med hög förstoringsgrad är fantastiskt kul men jag ser samtidigt ett stort värde i den här typen av bilder, där motivet framträder i sin miljö. Att dagens kameror är så pass högupplösta att även kraftigt beskurna versioner av bilderna är användbara som detaljstudier gör ju bara saken bättre. Ofta är det lättare att ta bilder med lägre ursprunglig förstoringsgrad utan att skrämma iväg motivet och faktum är att en sådan beskuren bild många gånger kan vara ett konkurrenskraftigt alternativ även ur strikt bildkvalitetssynpunkt.

Att fotografera i högre förstoringsgrad behöver nämligen inte alls betyda att man uppnår högre detaljupplösning i slutändan. Ofta gör diffraktionen som inträder vid höga förstoringsgrader och bländartal att den vinst som potentiellt finns att hämta i att man använder en större del av bildsensorn helt och hållet uteblir – i värsta fall kan det till och med bli sämre eftersom ljusförlusterna som medförs av den högre förstoringsgraden ökar risken för rörelseoskärpa. Väljer man istället att fotografera med en vidare bländaröppning (lägre bländartal) kan man förvisso uppnå bättre detaljåtergivning på en specifik del av motivet men det sker till priset av att övriga delar hamnar utanför skärpeplanet och därmed blir suddiga och helhetsintrycket blir återigen en bild med färre detaljer än den beskurna bilden tagen vid lägre förstoringsgrad!

Självklart vill jag härmed inte förkasta användandet av högförstorande utrustning men jag vill slå ett slag för ett tillvägagångssätt som ofta förbises eller avfärdas alltför lättvindigt! Här kommer ett annat exempel taget med samma utrustning och teknik som beskrivits ovan: 

Canon 40/2.8 + Raynox DCR-150 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/25s, f/16, ISO100

Rovflugan Laphria gibbosa, är en något ovanligare art ur samma släkte som den som nämnts och avbildats tidigare. Den här arten är ytterligare ett snäpp större och en ännu mer imponerande syn. Dessa flugor har i stort sett alla flygande insekter på menyn – till och med humlor och mindre trollsländor!  

Canon 40/2.8 + Raynox DCR-150 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/25s, f/16, ISO100

Jag nämnde i början av artikeln att vårt primära mål den här dagen var att hitta tre stora ovanliga skalbaggsarter. Den första av dessa hade Stanislav stött på när han besökte platsen några veckor tidigare: raggbock (Tragosoma depsarium) som blir drygt tre centimeter lång. Raggbocken är en rödlistad art som har minskat och minskar kraftigt i större delen av Europa till följd av att skogsbruket ändrat omfattning och karaktär. 

Nikon 28mm f/2.8 AI-s, 1/200s, f/8, ISO100

Nikon 28/2.8 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/50s, f/8, ISO100

Grova solexponerade tallstockar som denna, som sugit upp fukt från marken så att veden mjukats upp är bästa stället att leta efter de grova gångarna och hålen från raggbockens larver. Larven blir efter tre till fyra års gnagande närmare fem centimeter lång och efter ytterligare ett par veckor som puppa kläcks skalbaggen. 

I likhet med många andra insekter lever den därefter bara en kort tid som vuxen – i bästa fall tillräcklig länge för att hinna fortplanta sig. Nedan ses den färdigbildade skalbaggen sittandes på den svedda tallstam i vilken den levt som larv.

Canon MP-E 65, 1/100s, f/13, ISO100

Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/125s, f/22, ISO200

Att det här exemplaret är en hane kan ses på de relativt långa och kraftiga antennerna. Den gulröda behåringen som syns på huvud och halssköld torde vara "raggen" som givit arten dess svenska namn.

Här har jag använt ett Nikkor 28/2.8 AI-s monterat på en 14mm lång mellanring (närmare bestämt Nikons "E2", som har den fördelen att den har en bländarknapp som gör det lättare att fokusera när objektivet används på kamerahus som inte är kompatibla med AI-systemet). Den vida vinkeln gör det möjligt att få med mer av den omgivande miljön och man kan ana de sotsvarta tallstammarna, de mossbevuxna berghällarna och de buskartade småbjörkarna i bakgrunden.

Nu kunde vi bocka av den första målarten för dagen men eftersom det fanns ett flertal fällor att vittja på brandfältet skulle vi vara kvar ytterligare någon timme på platsen. 

Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/80, f/14, ISO400

Nästa fynd blev denna bronspraktbagge Buprestis haemorrhoidalis. Det här är en annan rödlistad art ("Nära hotad") som även den är starkt knuten till den här naturtypen. Praktbaggar är vanligen mycket kvicka och ängsliga av sig. Det här exemplaret visade sig vara tillräckligt uppslukad av projektet att lägga ägg på en torr avbarkad tallstock för att bjuda på ett par fototillfällen.

Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/125, f/14, ISO160

Med äggläggningsröret trevade sig bronspraktbaggehonan ner i smala springor i tallveden. Proceduren upprepades ett par gånger innan hon tog till vingarna och försvann på typiskt praktbaggemanér. De flesta skalbaggar brukar annonsera sina flyktavsikter genom att klättra till en upphöjd position, öppna täckvingarna och sedan mödosamt ta höjd som en helikopter. Praktbaggar däremot har förmågan lätta på ett ögonblick, utan synbara förberedelser. Så vill man fotografera en praktbagge får man påminna sig om att man bör närma sig den mer som om den vore en stekel eller fluga!

Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/160s, f/11, ISO400Canon MP-E 65 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/160s, f/11, ISO400

Och apropå flugor så hittade dessa små (5-6 mm) och förhållandevis vackert tecknade representanterna för familjen Anthomyiidae vars svenska namn "blomsterflugor" jag tvekar att använda eftersom det är förvillande likt namnet på en helt annan, mer välkänd familj nämligen "blomflugor" (Syrphidae). Arten är troligtvis Eustalomyia hilaris och det avbildade exemplaret är en hona.

Därefter satte de åskmoln som kretsat runt oss sedan vi anlände på brandfältet sina hot i verket och vi fick fly hals över huvud till en närbelägen fiskestuga.  

Efter en halvtimmes praktfullt haglande och ösregnande lämnade vi stugan, tömde de sista fällorna och begav oss mot bilen, vred ur strumporna och satte kurs österut igen – närmare bestämt mot Mörkö där vi skulle leta efter läderbaggen (Osmoderma eremita). 

Canon 40/2.8, 1/100s, f/2.8, ISO100

Klockan hade hunnit bli närmare sju på kvällen när vi nådde vårt mål. Det var egentligen i senaste laget för läderbaggen som är en dagaktiv värmeälskare. Å andra sidan hade det ostadiga vädret ersatts av en klarblå himmel och en värmande kvällssol. Dessutom kände vi lokalen sedan tidigare så vi hade goda förhoppningar att lyckas. Den eldhärjade tallskogen hade nu bytts ut mot lummigt kulturlandskap med gott om uråldriga ädellövträd av precis den typ som faller läderbaggen på läppen. 

Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/13s, f/22, ISO100

Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/13s, f/22, ISO100

Det tog inte Stanislav mer än några minuters grävande i mulmen vid foten av ett ihåligt träd innan han hade hittat fyra präktiga läderbaggelarver och gott om kroppsegment från fullbildade djur.

Inuti samma träd såg vi även en vuxen läderbagge som tyvärr satt på ett oåtkomligt ställe djupt inne i stammen (den var helt orörlig och det var tveksamt om den var vid liv). 

Fujifilm S5pro, Nikkor 60/2.8G, 1/160s, f16, ISO160Vi letade i ytterligare någon timme innan vi tvingades konstatera att vi inte kulle hitta något vuxet exemplar att fotografera. Bilden till höger är tagen vid vårt besök på platsen exakt tre år tidigare sedan (17 juli 2009).

Inte allför nedslagna av detta fortsatte vi norrut mot dagens sista anhalt: Käringboda strax söder om Nynäshamn. Den här platsen har sedan bara ett par år tillbaka gjort sig känd bland entomologer för att att hysa en livskraftig population av Europas största skalbagge, ekoxen!

Eftersom ekoxar är kvälls- och nattaktiva djur var det helt enligt planen att vi anlände på platsen vid halv tiotiden på kvällen. Mer bekymmersamt var att det hade blivit relativt kyligt – termometern visade 13°C.

Käringboda i juli förra året. Fujifilm S5pro, Nikon 28/2.8, 1/1600s, f/4, ISO400. Foto: Hanna Hallmén, 2011

Canon 40/2.8 + DCR-150 + Canon 270EX (glassdiffusor), 1/30s, f/8, ISO400

Lyckligtvis verkade inte ekoxarna alltför störda av temperaturen – en halvtimme senare hittade vi nämligen en ovanligt stor hona och kort därpå såg vi den första hanen. Därefter såg vi ytterligare två hanar varav en avtecknade sig snyggt mot kvällshimlen när den flög runt bland ekkronorna. 

Ekoxar är häpnadsväckande varelser – i synnerhet hanarna som snarare ger intryck av underliga mekaniska leksaker än av insekter.

För att bättre ge en känsla av omgivningen använde jag även här ett vidvinkelobjektiv. Jag hade inget stativ med mig men genom att trycka kameran mot trädstammen och använda diffuserad blix på förgrundsmotivet kunde jag komma undan med slutartider på flera sekunder för bakgrundsexponeringen.

Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX, 3.2s, f/22, ISO800

Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX, 5.0s, f/22, ISO800Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX, 1/15s, f/4, ISO1600

Ekoxehanar är stridslystna och kommer de i närheten av varandra intar de omedelbart hotposition med lyftade käkar och höjda framben. Exemplaret till höger i bild mätte 75 mm från käkspetsarna till bakkanten på täckvingarna.

Käkarna ja, jag hade fått uppfattningen att de mer fungerade som horn att stångas med och att de inte hade mycket till bitkraft. Intet ont anande testade jag den hypotesen genom att sätta pekfingret i käften på en stor hane. Till min stora förvåning kändes det som att de sylvassa käftarna slöts med någon sorts hydraulik och det var med blotta förskräckelsen som jag lyckades lirka mig loss innan huden punkterades. Efter den upplevelsen krävdes det inte mycket fantasi för att lista ut orsaken bakom det tydliga hål som den mindre hanen hade i sin ena täckvinge – tveklöst är detta spår av att den stackaren hamnat i mellan mandiblerna på en rivaliserande hane!

Nikon 28/2.8 AI-s + Canon 270EX, 1/25s, f/16, ISO800

På väg hem kunde vi sammanfatta dagen som mycket lyckad där vi i stort sett hade lyckats med våra föresatser och givetvis sett en hel del som vi inte räknat med. Förutom en uppsjö olika kryp hade vi sett tranor, fiskgjusar, rådjur, rävar, igelkottar och till och med en säl som stack upp huvudet ur vattnet vid bilfärjepassagen från Mörkö!

/John Hallmén

Comments

[Ingemar Björling]

Hej John

Intressant artikel, och som alltid bra bilder, jag är extra förtjust i bilderna som även visar miljö. Jag blir därför lite nyfiken på tekniken där du säger att du använder Nikon E2 och Nikon 28/2,8 Ai med mellanring. Använder du verkligen den gamla Nikon E2-kameran med den lilla sensorn? Det förvånar mig att du får så bra kvalité i bilderna med denna kamera. Jag förstår inte hur du kan få så hög förstoringsgrad med en 28/8 och mellanring och samtidigt god visning av miljö utan att den försvinner helt på grund av kort skärpedjup?

Vänligen
Ingemar

[John Hallmén]

Hej Ingemar – och tack!

Nej, Nikon E2 är beteckningen på mellanringen. Se här: http://www.mir.com.my/michaeliu/cameras/shared/ff2macro/ff2extube.htm

Kamerahuset är Canon 5DmkII och objektivet på mellanringen är Nikon Nikkor 28mm f2.8 AI-s (mer info här: http://www.mir.com.my/rb/photography/companies/nikon/nikkoresources/28mmnikkor/28mmf28.htm)

/John

[Ingemar Björling]

Hej igen John

Tack för snabbt svar. Har du då Nikonoptiken bakvänd med reverseringsring på Canonhuset eller använder du Nikon till Canon-adapter och monterar optiken rättvänd?

Vänligen
Ingemar

[Stanislav Snäll]

Hej Ingemar,
jag ska göra en liten komplettering och tillägg för dem som använder kamerahus med kroppad sensor (APS-C). Jag själv använder Nikon D7000 och tidigare hade jag D300. Detta med kroppad sensor är lite nackdel för att det ger smalare utsnitt av bilden men fungerar ändå bra. För att ta närbilder på insekter eller smådjur och samtidigt behålla bakgrundsbild (bakgrundsmiljö) använder jag Sigma 24mm/1.8 detta är ett makroobjektiv och det underlättar för att komma ”mycket nära” men även vanliga vidvinklar eller t.o.m. zoom 18-55mm i kombination med en kort mallanring (8-12mm) fungerar utmärkt. En viktig sak är inställning av bländartal, för att ha tydlig bakgrund behöver man en liten bländaröppning f16 och högre, det medför långa slutartider eller behov att exponera motivet med hjälp av blixt. John beskriver detta i hans blogg ”Att tämja blixten”.
http://makrofokus.se/blogg/2011/6/7/att-tamja-blixten.html

//Stanislav

[Ingemar Björling]

Hej Stanislav, tack för ditt svar.

Kroppad sensor är inget problem för mig eftersom jag använder Nikon D700. Anledningen till att jag inte får lika långt skärpedjup är nog att jag har varit lite feg med att blända ner till mindre bländare än 5,6 och 8 eftersom jag har fått uppfattningen att de flesta objektiven presterar bäst på dessa värden. Nu använder jag uteslutande vidvinkelobjektiv, Nikons 20mm/2,8 D samt 35mm/2,0 D. Och skolan om att använda max 5,6-8 alternativt blända ner högst 3-4 steg för bästa kvalité kanske främst gäller bakvända teleobjektiv?

Och tack igen för den mycket inspirerande och lärorika kursen den 2/6.

Vänligen
Ingemar

[Stanislav Snäll]

Ingemar, med tanke på difraktion stämmer det du säger att man inte ska blända ner alltför mycket, men för att få tydlig bakgrund så behöver du göra det, självklart på bekostnad av den absolut högsta skärpan, men ibland behöver man offra något.......
//S