Fotosafari med odjuret
Stanislav Snäll
Manticora-hane med sina stora käftar (Nikon D300, Micro-Nikkor 105/2.8 VR; ISO 200, 1/160s, f18)
Lejon, leoparder, hyenor eller andra rovdjur i all ära, men det var helt andra bestar som lockade mig under min senaste resa till södra Afrika. Rovdjur som är skoningslösa mot sina offer, glupska och på ständig jakt. Men hela historien började mycket tidigare. Redan på 1970-talet var jag besatt av insekter. Som liten grabb besökte jag naturhistoriska museet i Prag flitigt. Jag beundrade alla stora färggranna fjärilar, morbida bönsyrsor och stora skalbaggar som fanns uppradade i inglasade vitrinskåp. Bland alla dessa fascinerande insekter fanns det en som jag kunde titta på hur länge som helst. Det är en skalbagge som inte tillhör de största och den har inga granna färger. Men ser man den förstår man på en gång att det inte är något keldjur. Stora spetsiga käkar är alltid redo att borras in i ett byte och den räds inte ens en skorpion som är dubbelt så stor och giftig som en kobra. Skalbaggen heter ”Manticora”. Manticora var ett mytologiskt människoätande odjur. Och skalbaggen ser ut som att den gärna skulle äta en människa bara den var större. Jag tittade fascinerat in genom skåpets glas och drömde mig bort till det heta Afrika. Jag drömde om att själv hitta dessa monster bland skalbaggar. Det tog mer än trettio år, men till slut gick min dröm i uppfyllelse.
Hanen håller fast honan under parningen (Nikon D300, Micro-Nikkor 105/2.8 VR; ISO 200, 1/160s, f18)
Manticora-skalbaggar lever i södra delarna av Afrika i trakter som domineras av sand och sporadisk vegetation, i och runt om Kalahari. Det finns 12 arter, mellan 4 till 7 cm stora. Under torrperioden gömmer de sig i hålor under marken men med regnet när savannen och öknen lever upp kommer de fram och börjar omedelbart leta efter sina offer. Det var underhållande och intressant att se hur de jagar gräshoppor, skalbaggar eller andra smådjur. Och det var svårt men spännande att fotografera dem. Jag fick ligga på magen med kameran på marken och sakta närma mig för att kunna ta bilder. Det lyckades inte varje gång jag. Skalbaggar rör sig ständigt och när man äntligen nära är det lätt att skrämma dem. Men jag hade tur och hittade ett ställe där de var relativt vanliga och jag hade gott om tid att ta massor med bilder. Ja, även andra skalbaggar och småkryp fick jag på bilder.
Middagen är serverad, en groda har fallit offer (Nikon D300, Micro-Nikkor105/2.8 VR; ISO 200, 1/160s, f11)
En släkting till Manticoran, sandjägaren Dromica (Nikon D300, Micro-Nikkor 105/2.8 VR; ISO 200, 1/100s, f8)
Skorpion Parabuthus laevipes är inte att leka med (Nikon D300, Micro-Nikkor 105/2.8 VR; ISO 200, 1/120s, f11)
Reader Comments (2)
BIlderna har försvunnit!
Hej Jens, jag har tittat och ser att alla bilder är med (?). Kan det vara så att din internetuppkoppling är långsam och hänger inte med?
Hälsningar //Stanislav