Fortsättning: Canon MP-E 65
John HallménDet här är en liten uppföljning till den mer övergripande artikeln om Canons supermakroobjektiv MP-E 65 som jag skrev för en tid sedan.
Snabbfäste som släde
En av mina främsta invändningar mot detta objektiv som ett alternativ till en makrobälg vid fotografering från stativ var handhavandet vid ändring av förstoringsgrad. Eftersom objektivet växer kraftigt på längden när man ökar förstoringgrad måste man kompensera för detta genom att flytta kamerahuset bakåt för att inte kollidera med motivet. Jag nämnde att en separat fokuseringssläde kunde lindra problemet men tillade att "[...] mina erfarenheter av fokuseringsslädar säger mig att de med få undantag tenderar att vara stora och tunga eller instabila och oprecisa".
Manfrotto 357 Snabbkopplingsset (Foto: Manfrotto)
I klippet ovan fokuserar jag på barken på den smala trädstammen. Först är förstoringsgraden den maximala (5:1) och sedan minskar jag den till den lägsta (1:1) och använder snabbfästet för att skjuta fram utrustningen tillräckligt för att ha samma motiv i fokus.
I följande klipp gör jag det omvända – börjar vid 1:1, skjuter utrustningen bakåt med hjälp av snabbfästet, och ökar därefter förstoringsgraden till 5:1. Som synes är gången i snabbfästet tillräckligt jämn för att jag i slutet av klippet ska kunna använda den för att justera fokus någorlunda (även vid maxförstoringen). Precisionen är förstås inte tillräckligt bra för att duga till de allra finaste justeringarna men för detta ändamål (och för för att göra inkrementen vid fokus-stackning) använder jag linjärbordet med mikrometer som syns i det övre klippet.
Konstruktionen är föredömligt stabil och jag känner mig bekväm med att använda den även i sina ändlägen. Jag blev också positivt överraskad av hur jämnt och precist det går att justera förskjutningen och att låsmekanismen inte ger de stora sidledsförskjutningar jag hade befarat. Jämfört med regelrätta makroslädar (exempelvis Manfrotto 454) saknas särskild frammatningsmekanism i form av ledarskruv eller kuggstång vilket gjort det möjliggjort en konstruktion med mindre toleranser (glapp). Detta gör också att justeringen blir mycket snabbare och förskjutningar mellan ändlägena kan göras sekundsnabbt. För att sköta den gradvisa frammatningen vid fokusstackning är någon form av frammatningsmekanism att föredra eftersom det gör det enklare att hålla en jämn steglängd. Men givet att detta sköts separat (i mitt fall med hjälp av det mikrometerstyrda linjärbordet Newport 430) tycker jag en glidande lösning som denna är att föredra för grovinställningen.
Manfrotto 357 kostar cirka 500kr inlusive en fästplatta. Det finns liknande lösningar från många andra tillverkare.
Förstoringsgrad i Exif
Det andra jag vill ta upp är något jag inte nämnde alls förra gången och det har att göra med Exif-data. Exif-data är i korta drag den information om kamerainställningar och annat som sparas i varje bildfil.
När jag först provade MP-E 65 var jag lite besviken på att förstoringsgraden inte fanns med som en post i denna data. Eftersom det är så lätt att ändra förstoringsgraden är det ofta svårt att dra sig till minnes exakt vilken inställning men hade för varje enskild bild. Ibland är det extra irriterande eftersom en god uppfattning om förstoringsgrad i efterhand kan användas för att räkna ut storleken på något kryp eller annan detalj som man fotograferat (och detta i sin tur kan göra det enklare att i efterhand identifiera vad man fångat på bild).
När jag tog upp saken menade någon att man inte kunde förvänta sig att information som förstoringsgrad inte sparades eftersom "fokuseringen" är manuell och att denna data därför inte kunde kommuniceras till kamerahuset.
Lyckligtvis har detta visat sig felaktigt – informationen finns där. Hoppet om detta väcktes när det uppdagades att posten "Subject distance" uppträdde när man laddade upp en bild på flickr och kikade på exif-data. Klicka här för att se ett exempel på detta. Eftersom detta avstånd är avhängigt förstoringsgrad borde det alltså gå att räkna i efterhand.
Vidare efterforskningar visade att man kunde hitta information om förstoringsgrad i Canons programvara DPP (Digital Photo Professional) men då enbart i RAW-filer (vilket var en stor nackdel eftersom jag numera oftast fotar i JPEG).
Därför blev jag glad när jag hittade det anspråkslösa lilla gratisprogrammet exiftool (mer info här »).
Detta program kan luska ut betydligt mer exif-data än vad som vanligtvis visas. Här är en förteckning över allt som finns i bildfiler från en Canon-systemkamera:
I den listan hittar vi bland mycket annat fältet "Macromagnification" som i dagsläget enbart används av MP-E 65.
Tyvärr saknar programmet ett grafiskt användargränssnitt vilket kan verka avskräckande. Det är dock inte komplicerat att använda och egentligen behöver man bara lära sig något enstaka kommando. Som mac-användare kör jag programmet i terminalfönstret. Kommandot "exiftool *.* -macromagnification" en listning av förstoringsgrad för varje bildfil i den aktuella katalogen (se bilden nedan). Jag har testat det i windows och då var gränssnittet något annorlunda men slutresultatet detsamma.
Så här ser det ut när man kör exiftool med flaggan -macromagnification i terminalfönstret under OS X.
Till windows finns även ett grafiskt gränssnitt till programmet som kan laddas ner och installeras separat härifrån.
Så här ser det grafiska gränssnittet ExifToolGUI ut i Windows.
Som synes anges förstoringsgraden med en decimal vilket ger goda förutsättningar för att i efterhand göra längdberäkningar.
Reader Comments (9)
Väldigt bra artikel!
Varför använder du JPEG och inte RAW?
Hej. Jag funderar på en sak och undrar över. Jag har också samma växelhuvud dvs Manfrotto 410 Junior. Det har ju ett snabbfäste. Varför sätta Manfrotto 357 ovanför det och sen linjärbordet och på det Novoflex panorama snabbfäste och till sist kameran. Varför inte bara använda växelhuvudets snabbfäste under linjärbordet och 357 ovanpå och sen kameran? Det blir ju en komponent mindre och det spelar väl inte någon roll var 357 fästet sitter i förhållande till linjärbordet, eller...?
Björn: Det finns flera skäl till att jag oftast kör med JPEG när jag stackar.
1) Det spar utrymme och batterikapacitet (kortare skrivtid till kort). Om man tar hundratals bilder på samma motiv kan denna skillnad vara högst kännbar. Det kan vara viktigt inte bara för att dessa faktorer är begränsade utan det är också för att slippa risken för att byta minneskort/batteri mitt i en stackningssekvens. Det har hänt mig lite för många gånger att i den enda sekvens där krypet inte rör sig så torskar batterierna eller minneskortet blir fullt...
2) Det spar tid i arbetsflödet efteråt. JPEG-bilder kan lyftas direkt från Lightroom (eller vad man nu använder) in i stackningsprogrammet medan RAW-filer måste konverteras innan de kan hanteras av stackningsprogrammet. Konverteringen tar både tid och skapar ytterligare kopior av bilderna på hårddisken. När man hanterar hundratusentals bilder och flera terabyte bilddata blir man lätt angelägen om att minimera antalet dubletter innan de försvinner i mängden.
3) När jag plåtar från stativ (och ännu mer i studion) har jag för vana att justera vitbalans och exponering så som jag vill ha den direkt i kameran. Detta är svårare vid handhållen fotografering där förutsättningarna ändras snabbt (ofta mellan varje bild) men från stativet kan man jobba mer metodiskt. Därmed försvinner det argumentet (justerbarheten) för att använda RAW.
4) Ett annat skäl som brukar anges för att använda RAW är autenticitetsargumentet. Med RAW-filer är det lite enklare att styrka att det är man själv som tagit bilden och att den inte ett "fantasifoster". Som jag ser det fyller dock en serie JPEG-bilder med fokusförskjutningar samma funktion som en enskild RAW-fil. En stackningssekvens är i det närmaste omöjlig att återskapa i efterhand med utgångspunkt från den slutgiltiga bilden så i detta avseende tycker jag en sekvens fyller rollen som "negativ" bättre än de flesta alternativ.
Jacob: Det vore förstås den uppenbara lösningen men det var av olika skäl opraktiskt för mig att göra på något annat sätt i det här läget. Jag har i nuläget bara en platta till Manfrotto-fästet vilket göra att jag måste skruva ur och i den om jag vill byta objektiv/utrustning (till Novoflex-fästet har jag flera). Jag hade inte heller någon bult för att fästa 357:an på ovansidan av Newport-släden (huvudet var för stort på de jag hade).
Jag har kollat runt lite efter utrustning som Newport 430, men vart finns dett att köpa? Hittar det verkligen ingenstans alls. Du får gärna lägga upp lite sådana tips också. Väldigt intressant sida!
Mvh Leif
OK, jag är med. Med 20+ megapixlar blir ju filerna tunga. Har man då en 60-70 tagningar till stackningen så kan jag tänka mig att jpg är behändigare. Tack för utförligt svar.
Leif: Läs det jag skrivit på det öppna forumet "För dig som vill köpa linjärbord".
Björn: Jag däremot tycker att det finns fördelar med att fortsätta använda RAW i stackningssammanhang. Jag fotograferar med både RAW och även högupplösta jpeg. Anledning är flera men bygger nog på dels på min oerfarenhet. När jag fotograferar för stackningar, och då antingen sätter ett fast ljus eller använder blixt och använder stativ så letar jag så bra resultat som möjligt, men den biten är svår. Lyckas jag, använder jag jpeg men ser bilerna inte tillräckligt bra ut vill jag kunna lägga in hela bildserien i Camera RAW, där jag då ändrar ljuset på ett bättre sätt i alla bilder och därefter låter programmet spara alla nya bilder i en ny mapp, fast som jpeg. Anledningen att det går är just för att ljuset är det samma i alla bilder, annars blir det ju alldeles för besvärligt.
Jag använder batteripack på min kamera och drabbas inte av att batterierna tar slut. Inte heller minneskorten är ptoblem med 16GB eller 32 GB kort.
För att i slutänden inte stå med för stora bildfiler brukar jag efter de stackade bilderna är klara, slänga RAW filerna.
Hej! Och tack för jättebra info! Men, en sak, du säger att man för raw-bilder kan hitta förstoringsgrad (eller avstånd) i Digital Photo Professional, men det lyckas inte jag med. Tycket att det borde ligga under "Info" och "shooting information" men där finns inget. Kan du hjälpa mig? Tack!
Informationen är väl dold och finns dessutom bara med vissa kamerahus. I DPP, klicka på tools, därefter på NR/LENS/ALO-fliken och sedan på knappen "Tune..." en bit ner. Konstigt nog visas då förstoringsgraden som en "slider" någonstans mellan 1X och 5X. Ännu konstigare är att skalan inte är linjär så det är inte lätt att utläsa informationen. Kolla den här tråden för mer info: http://photography-on-the.net/forum/archive/index.php/t-754311.html och den här bilden som är länkad där anger hur reglaget visas för olika förstoringsgrader: http://farm4.static.flickr.com/3516/3931469082_738bdb9303_o.jpg
I photoshop kan man välja File information och därefter klicka på "advanced" och fälla ut EXIF-informationen. En bit ner hittar man "Subject distance". Står det exempelvis 25/100 betyder det ett avstånd mellan sensor och motiv på 25 cm.
Att informationen "Macro magnification" trots allt finns i råfilerna men ändå inte kan visas på något vettigt sätt i Canons egna mjukvara antyder väl lite att vi makrofotografer är en ganska marginaliserad grupp...
/John