Öppet Forum > Makrofoto det gamla sättet, för länge sedan

Hej, jag skannar in lite gamla bilder och hittade några makros tagna för omkring fyrtiofem år sedan som jag lade in på http://www.flickr.com/photos/lennartfah/10729677993/. Jag har fått en fråga om hur det var gjort.
Nu blir det lite Leicahistoria och teknik.
Leican då var ju en mätsökarkamera och suverän för brännvidder mellan 21 och 135mm. Egentligen 50-135 mm. När sedan krav på makro och tele kom så löste man det på det tyska sättet. Varför göra något enkelt när man kan göra det så underbart komplicerat. För att det inte ska bli för mycket så koncentrerar jag mig på makro med bälg.
Det fanns då två objektivfattningar Leicagänga 39mm och M bajonett. Det jag beskriver är gängan. För att hänga med titta på bilden i länken ovan. Man hänger på ett spegelhus, Visoflex 1, på det sätter man fast en bälg 1 och på den ett lämpligt objektiv. För att fälla upp spegeln så hade man tre alternativ, 1 dubbel trådutlösare ena änden till kamerans avtryckare den andra till spegelutlösaren. 2 en utlösare från kameran till spegelhuset. 3 som jag använde vid frihandstagning. Höger pekfinger på avtryckaren och vänster hands finger på spegelutlösaren, tror det var långfingret. Springbländare eller bländarförval fungerar inte. Det objektiv som är på bilden är ett objektivhuvud som i bälg 1 ger avbildningsskala från oändligt till 1:1. Satte man dit en Elmar 5 cm så kom man upp i 2,5:1 men fick då på grund av den lilla öppningen i strålgången kraftig vinjettering. Det fanns också Visoflex 2 och bälg 2 för bajonettfattning. Objektivhuvudet på bilden är intressant. (Fanns även en äldre version som hette Hektor 135). Man kunde ha det med kort snäcka direkt på Visoflex 1, med mellanring även till Visoflex 2 med ytterligare mellanring till Leicaflex. Med lång snäcka passade det till M3:an. Jag gjorde en specialsnäcka till en Leicaflex som gav mig avbildningsskala oändligt till 0,5. Körde alltid på full bländare (4) då det saknades nedbländningsautomatik. Men bilderna visade är tagna med en Elmar 5 cm från ca 1932. Myggan nog fotad med att kamerahus från samma tid, njurstenen med en M3:a.

Tack för den intressanta teknikhistorielektionen Lennart! Visst var det en komplicerad lösning men också ganska snillrik tycker jag. Tanken på att ha spegelhuset som en separat modul är inte dum alls. Faktum är att jag flera gånger tänkt att det vore bra om kameror i högre grad var "modulära" så att man enkelt kunde välja bort sådant som man aldrig använder. Jag skulle exempelvis med glädje avstå från både spegelhus- och autofokusmodulen om den typen av system levt vidare till dags dato :)

Förresten: Jag har ofta spanat på dessa "Hektor 135" som regelbundet dyker upp på eBay osv. Inte så mycket för optiken då som för själva snäckan som ser ut att kunna vara en smidig och användbar varierar mellanring (den har ju till och med stativfäste, om än inte roterbart).

Har du kvar visoflexen och Leciabälgen ännu? Kikar man runt lite på nätet kan man hitta exempel på folk som använder dessa prylar med små spegellösa kameror (som NEX här: länk). Inte för att jag kan se att den optiska sökaren kan tillföra så mycket numera när vi har liveview, men ändå lite kul och kanske finns det något användningsområde där det ändå är att föredra!

Nej, när jag då och då byter kamerasystem så försöker jag att göra mig av med det gamla. Dels av ekonomiska skäl men också för att inte hålla på med blandade grejor. Undantag finns dock. När jag bytte från Leica med gänga till Bajonett så behöll jag det mesta. Men när jag sedan bytte från mätsökarleicor till Leicaflex så behöll jag bara det ovan nämnda specialbyggda Elmarobjektivet, som faktiskt var mitt favoritobjektiv. Min allra bästa bild är tagen med just det objektivet.
Vad gäller NEX-lösningen ovan så har den några fördelar: du får en underbar sökarbild på en mattskiva i fullformat. Det finns en mask som vrider sig efter kamerafattningen. Prismasökaren är också mycket bra. Standard var egentligen en rak tub ungefär som på Hasselbladarens skorstensökare. Bälgen har en otrolig precision men har bara en rörelse och det är främre delen. Bälgen i sin helhet kan ej flyttas och ej heller dess bakre del. Nackdelarna då. Stor och klumpig, dyr. Skall du ha Leitzobjektiv med klass så blir det dyrt. Det finns olika gängor på bälgens framsida men det är väl bara m39:an som är standard. Det är väl bara om man skulle ha grejorna liggande som det skulle vara värt att prova. Men när man provat tror jag att man använder något enklare. Varför bygga upp ett stort och komplicerat system när man har en liten smidig kamera.

Leicasnäckor: då och då dyker det upp olika snäckor för Leicaobjektiv, det korta och långa röret för ovannämnda Elmar och Hektor samt en snäcka som jag inte känner till så noga för ett ca 60 mm objektiv.

Avslutningsvis: varje gång jag bytt system så har andelen lyckade bilder blivit högre och bildkvaliteten bättre.
Ex. på några viktiga steg. Handhållen selenexponeringsmätare. Selenexponeringsmätare på kameran. CDS-exponeringsmätare på kameran. SI-exponeringsmätare i kameran. Strålgångsmätning med en cell och de nya systemen med mätpunkter överallt och slutare med en precision som är tillräcklig för fotografering. De gamla ridåslutarna på en så sen kamera som Leicaflex SL2 var så ojämna i exponeringen att det i princip var omöjligt att vara säker på exponeringen av diafilm. Där tycker jag att man bör ligga inom ett halvt bländarsteg. I samband med att jag bytte mätcell på min första Leicaflex så mätte jag exponeringskurvorna och det kunde skilja på upp till ett bländarsteg. Anm. mätcellerna åldras på så sätt att vid svagt ljus mäter de alldeles fel.